Sedd

Som jag har nämnt någon gång tidigare är jag kristen. Något som har gett mig tröst den senaste tiden är något som de flesta inte känner till: Bibeln är full av kvinnor som inte kan få barn. Barnlöshet var på biblisk tid det värsta som kunde hända, barn var livets mening ännu mer än det är idag. Barn sågs också som en välsignelse från Gud. Därför finns det många berättelser om förtvivlade kvinnor i Bibeln. Kvinnor som Gud ser.

Sara var gammal. Hon och hennes man Abraham hade fått ett löfte från Gud, ett löfte om att de skulle få en son tillsammans. Men åren gick. Till slut trodde varken Sara eller hennes man att de skulle kunna få barn, Sara hade kommit in i klimakteriet. Men en dag besöker tre män dem, och berättar att inom ett år ska de ha fått ett barn. Sara ler för sig själv, men männen (änglarna) får rätt. Inom ett år föder Sara sonen Isak, vars namn betyder "Han ler".

Hanna var gift med en man som också hade en annan fru. Mannens andra fru fick barn på löpande band, medan Hanna förblev barnlös. Hon var också ensam i sin förtvivlan, för hennes man förstod henne inte riktigt. En dag gick hon till templet i Jerusalem och bad. Hon viskade sin bön till Gud, men en av prästerna där trodde att hon var berusad och sa till henne på skarpen. Då berättade hon att hon hade bett till Gud om det som låg på hennes hjärta, och prästen sa: Gud har hört din bön. Snart födde hon en son, Samuel.

Elisabeth var släkt med Jesu mor Maria. Hon var egentligen för gammal att få barn, men hennes man Sakarias fick av en ängel veta att Elisabeth skulle få en son. Så blev det, hon fick en son som fick namnet Johannes.

Det här är bara några av de berättelser om kvinnor som inte kan få barn. De levde i en annan tid, men brottades med samma sak som jag gör. Jag blir glad över att dessa berättelser finns med i Bibeln. Gång på gång kan man läsa om hur Gud ser de som är barnlösa, de som är fattig och utsatta på olika sätt. Jag vill också tro att Gud ser mig, och alla andra som kämpar med barnlöshet.

Gott nytt år på er!

Lärdomar från förra nojandet

Jag blev sänkt av mensen, men nu är jag tillbaka igen! Idag är det dags för dag ett av Pergotime-omgång fem efter missfallet i juni. För att undvika att bli knäckt nästa gång ska jag försöka påminna mig om några saker:

1. Det går ALDRIG att veta om ett symptom beror på PMS eller på att jag är gravid! Denna gång hade jag väldigt ömma bröst och trodde verkligen att det var något annat än PMS, men hade helt fel. Hade sura uppstötningar och läste att det kunde vara ett tidigt symptom, men icke. Till nästa gång ska jag inte ens försöka gissa, det är ingen idé. Bara ett positivt graviditetstest kan bekräfta en graviditet.

2. Häromdagen raderade jag alla gravid-appar från telefonen. Annars brukar jag efter ägglossningen läsa apparna varje dag och tänka: "om jag är gravid så är mitt lilla knyte så här stort". Gör bara att man bygger upp ännu mer förväntningar. Nästa gång ska jag inte ladda ner någonting förrrän jag vet att jag är gravid.

3. Jag ska inte ta ett graviditetstest förrän dagen för förväntad mens. Allt detta testande blir bara dyrt och gör mig ledsen. Jag kan ju ändå inte få ett säkert resultat förrän då, så alla dessa negativa test drar ut på processen.

Jag skulle kunna kalla detta för mina nyårslöften. Och som med alla nyårslöften, är det troligt att jag bryter mot ett eller flera av dem inom en snar framtid...

God jul, hej mens

Som beräknat kom mensen på själva julafton. Trist. Har varit lite ledsen idag, men nu känns det bättre. Jag får försöka njuta av att vara ledig, att få tid med familjen. Visst önskar jag att det skulle vara annorlunda, men jag blir inte gladare av att tänka så. När jag pratade lite med mamma idag stockade det sig i halsen. Jag vet ju att barnlöshet inte innebär att jag är misslyckad, ändå känns det så. Det gör ont. När vi pratade förstod jag att mina föräldrar inte har velat fråga mig hur det går för att de var rädda för att jag skulle känna att de tjatade på mig, eller att jag skulle tycka det var jobbigt att prata om. Och jag som har tänkt att de inte orkar bry sig! Det värmde mitt barnlösa hjärta att få reda på att så inte är fallet. Känner mig helare, mer älskad och mindre misslyckad ikväll.

Varför så negativt

Tog ett nytt test i morse, två dagar före förväntad mens. Negativt igen. Blev inte lika ledsen denna gång, var ledsen så det räckte i torsdags. Det känns som att jag har graviditetssymptom, inte PMS,  men det där är ju så svårt att bedöma. Bereder mig på att mensen kommer julafton eller juldagen. Ska se till att vi har Alvedon och bindor hemma och försöka tänka på nåt annat.

Deppigt

Jag är trött och ledsen. Sliten. Tog ett tidigt graviditetstest idag, såklart negativt. Jag har fyra dagar till förväntad mens, men jag försöker mentalt ställa in mig på att det inte blir något. Det känns extra tufft eftersom det kommer bli barnfokus hela julen. Det är så svårt att vara ledsen när man måste vara glad. För så känns det, att jag måste vara glad för att inte verka självisk som inte kan unna någon annan att få barn. Det gör jag, men det är bara så svårt, och det gör mig så ledsen. Mina föräldrar har slutat fråga hur det går, istället är allt fokus hos min bror och deras barn. Det är inte konstigt, men det gör ändå ont. Såg verkligen fram mot julen tidigare, men inte längre. Vill bara vara hemma och deppa, eller jobba och hålla mig sysselsatt.

Jag vet att det inte går att veta

Jag har tänkt ta graviditetstest torsdag morgon. Egentligen kan jag inte få ett säkert svar före julafton, men jag tänker inte utsätta mig för att ta då, och bli besviken. Det skulle ju bli en kul jul. Om jag tar på torsdagen och är gravid, så hinner jag också ringa fertilitetsmottagningen och beställa tid för ultraljud för att se att graviditeten sitter rätt. Det ska ske i v 6, och under helgerna har de säkert stängt en del.

För vissa är det juletid nu, men jag har istället drabbats av det stora nojandets tid. Jag grubblar över symptom, vrider och vänder på allt som händer i kroppen. Min bröst är lite ömma, men inte jätteömma, och jag har fått för mig att brösten börjar ömma senare de gånger jag har varit gravid, jämfört med när jag har PMS. Tycker jag är lite illamående också, men det tycker jag varje månad så det fäster jag mig inte så mycket vid. Är trött, men går och lägger mig för sent om kvällarna, så det är ju inte så svårt att hitta orsaken till det. Det är lugnt på jobbet nu, vilket är både bra och dåligt. Jag får lite för mycket tid med mig själv och mina tankar - inte så bra. Men jag kan känna mig lite seg och ledsen om jag är det - vilket är bra. Jag är väldigt glad att jag kan älta allt det här på den här bloggen, så slipper jag tjata ihjäl min omgivning eller bära på alla tankar själv. Jag tror att det är svårt att förstå hur man kan tänka så här mycket på symptom och kroppen och test etc, om man inte själv har haft svårt att bli gravid. Det är ungefär som de som träffar sitt livs kärlek när de är tjugo, och sen inte kan förstå varför andra tycker det är jobbigt att de inte har träffat någon än. Det är ovissheten - att inte veta om det någonsin kommer att hända, som är påfrestande. Och att allt händer i min egen kropp och därmed ständigt bli påmind utan att kunna påverka speciellt mycket. Det som sker i kroppen händer ju bara. Jag vet inte om ägget som släppte denna månad är livsdugligt, om det får möjlighet att fästa sig. Om någon spermie hann fram, och hur den spermien gjorde sitt jobb.

Skulle vara gött att bara ta paus från kroppen ett tag.

Välkommen till världen!

I natt fick jag mitt syskonbarn, en liten tjej. Jag säger som prinsen: "känslorna är all over the place". Jag känner mig glad att bli faster, det känns spännande att få lära känna en liten ny släkting som jag kommer att få följa genom livet. Samtidigt känner jag en sorg som är svår att förklara. Jag kan ärligt talat inte säga om jag är glad eller ledsen, bara att det är mycket känslor. Känner mig lite orolig över att jag snart ska ha mens. Det blir nog tufft att ta allt barnsnack i jul om jag precis har fått veta att det inte blir något denna gång heller. Suck. Ibland känns livet lite hårt.

Inte så fräckt

Sen senaste mensen har jag haft en del finnar. Jag får i regel inte vanliga finnar, utan de är djupliggande, gör ont och ger ärr. Detta började när jag var ungefär arton år, och jag har förstått att det är några år efter första mensen då de flesta med PCO får sina symptom. Acne är ett klassiskt symptom. Jag har aldrig haft så många finnar, så därför har läkarna inte vetat vad de ska göra med mig - de har inte velat sätta in starka mediciner med stora biverkningar eftersom jag inte har haft så stora problem. P-pillret Diane har jag ätit i två omgångar. De har hjälpt mig mot acnen, men tyvärr har jag inte mått bra utav dem, jag har blivit nedstämd.

Nu anser jag inte längre att jag har ett problem, jag får små utbrott som nu, men huden är inte så fet och det är inte lika mycket som tidigare. De gör ont mer än de syns. Just nu har jag en på baksidan av örat, det har jag ganska ofta. Delar av örat svullnar upp, helt enkelt. Ganska störigt, men det syns ju inte direkt. Sedan har jag ett par vid käklinjen. Det är som en liten böld, och det gör väldigt ont om man kommer emot den. Förut idag kändes det infekterat, huden kändes varm och det bultade runt omkring finnarna. Hoppas inte utbrottet nu innebär att mina hormoner är mer i ofas än tidigare, så att det är svårare för mig att behålla en eventuell graviditet. Men - om det är så, kan jag inte göra mycket åt det.

Orättvis värld

Pratade med min bror idag, han och hans fru ska ha barn när som helst. Det var kul att prata med honom, samtidigt blir jag så ledsen. Varför kan inte vi få uppleva det där? Varför måste det vara så svårt för oss? Det känns så väldigt orättvist. Vill så gärna att det ska funka den här gången. Som alla gånger. Som alla månader vi har hoppats, och blivit besvikna.

Att hålla sorgen på avstånd

I mitt jobb träffar jag många olika sorters människor. Häromdagen satt jag med ett gäng föräldralediga mammor som hade barn som var ett par månader ungefär. De satt såklart och pratade barn, det var en föräldraträff, så jag kan inte säga något om det. Jag hanterar sådana situationer olika bra beroende på vilken tid i månaden det är. Nu har jag precis haft ägglossning, så hoppet om att bli gravid är inte ute den här månaden. Då känns det också lättare att träffa småbarn och deras mammor. Det hindrar inte från att man ibland sitter och tänker: "ni vet inte hur bra ni har det!". Fast det kanske de vet, det har jag ju egentligen ingen aning om.

På andra bloggar har jag läst att många verkar få okänsliga frågor och kommentarer av omgivningen. Jag måste säga att jag i princip inte har råkat ut för det alls, trots att jag har ett jobb där jag träffar många människor, och jag vet att det finns de som håller utkik om jag är gravid. När allt kommer omkring är jag ju över trettio, och har varit gift i tre år. Det skulle ju vara ganska naturligt om vi ville bilda familj. Sen har jag ju varit ganska öppen med att vi har svårt att få barn, så folk är kanske försiktiga av det skälet. När man berättar, visar det sig att inte så få har liknande erfarenheter. Det borde inte vara så tabubelagt att prata om barnlöshet, det är ju faktiskt inget man kan rå för. Jag tror att det skulle vara bra om vi kan vara lite öppnare om vad vi kämpar med, dela bördan med andra. Det betyder såklart inte att man ska vara gränslös. Jag brukar berätta att vi har svårt att få barn, men jag delar inte alla detaljer med andra - som att jag har varit gravid två gånger det senaste året, och att jag lider av PCO. Det behöver inte alla veta. Alla kan inte hantera det heller, man märker att vissa blir obekväma och inte vet vad de ska säga. Kanske för att man tycker det är jobbigt att tänka på att det kan drabba vem som helst, att man helt enkelt inte kan veta om man kan få barn. Utåt sett såg våra förutsättningar väldigt bra ut. Vi är förhållandevis unga och friska, normalviktiga, nykterister och icke-rökare. Att jag sen aldrig får ägglossning var inte så lätt att klura ut, eftersom jag alltid har fått mens varje månad.

Jag märker att jag i mitt jobb går in i en professionell roll. "Här sitter jag med en massa småbarn, inget konstigt med det", försöker jag tänka. Jag försöker att separera min yrkesroll från mina personliga känslor, även om det är svårt ibland. Jag är tacksam för de dagar jag mår bra och känner mig hyfsat obekymrad.

Skum dag

Har känt mig helt konstig hela dagen, och hade svårt att sova inatt. Lätt illamående, var nästan orolig att jag blivit magsjuk.  Känner mig speedad, men samtidigt grym trött. Jag tror nog jag är sliten. Det är mycket att ta hand om hemma, lite för mycket att hålla i huvudet. Behöver verkligen den här julen, jätteskönt att det är så snart! Ser fram emot att träffa familjen, få komma bort lite. Bävar lite för ett eventuellt negativt graviditetstest, men finns inget att göra åt det, får tränga bort de tankarna så gott det går.

Stegring

Idag fick jag positivt på ägglossningstestet. Inte försenat denna gång! Skönt att slippa ta fler test, att det inte blir så utdraget. Jag tror faktiskt att jag börjar känna igen min ägglossning nu, jag märkte att den var på gång. Jag skulle nog kunna klara mig utan test nu när jag har lärt kunna kroppens signaler. Men de har verkligen varit till bra hjälp, det har lugnat mig när jag har varit orolig för att Pergotime inte har funkat. Nu är det bara att försöka leva som vanligt till 24 dec, då jag kan graviditetstesta. Kan bli en härlig julklapp eller en deppig julafton. Vi får väl se. Fram till dess kommer jag väl som vanligt noja och känna symptom som inte finns.

Nya recept

Hade en telefontid med en läkare på fertilitetsmottagningen häromdagen. Det är samma läkare som sa fel till mig två gånger tidigare (går att läsa om här), så jag hade inte så höga förhoppningar. Anledningen till att jag ville prata med honom var att en barnlös vän hade fått medicin utskrivet som hon ska ta om hon blev gravid, för att öka chansen att få behålla graviditeten. Jag ville ha medicinen på recept så att jag skulle kunna hämta ut det direkt när jag blir gravid utan att behöva krångla med att få tag på läkare.

Jag blev glatt överraskad, för läkaren tog sig tid att förklara för mig att det är väldigt vanligt med missfall och att det är naturens sätt att göra sig av med ägg som inte kan ta sig, och vad som hände när jag fick mitt utomkvedshavandeskap (vilket jag redan visste, men jag uppskattar ändå att han tog sig den tiden). Han sa att man brukar skriva ut medicin vid upprepade missfall, jag har ju bara haft ett. Utomkvedshavandeskapet räknas inte som ett missfall, det får man av andra orsaker. Men han var snäll nog att skriva ut det åt mig ändå, så nu kan jag hämta ut det så fort jag blir gravid. Det man får är ett blodförtunnande preparat, Trombyl tror jag det hette, och hormonet progesteron som ska tas vaginalt. Trombyl får man för att underlätta blodflödet i de små, fina kärl som bildas under den tidiga graviditeten. Progesteron är ett hormon som behöver ligga på en viss nivå under graviditeten, och om man tar det så hjälper man kroppen på traven, helt enkelt. Mina hormoner är ju lite i olag på grund av min PCO, så det skulle inte vara konstigt att tänka sig att mina progesteronnivåer inte är som de ska. På den här sidan verkar det faktiskt som att det till och med är ganska troligt. Det känns alltid skönt att bli lyssnad på och att man har gjort precis allt man kan för att det ska kunna gå vägen.

Älskad av någon

Min enda kända bloggläsare (alltså som jag känner, hon är inte en kändis) tyckte att jag inte hade skrivit på länge, så då får jag väl göra det helt enkelt. Jag borde få ägglossning den här veckan, men det vet man ju aldrig. Jag misstänker att den är på gång, men jag känner min kropp rätt dåligt som det verkar, för jag har ofta fel. Det är andra dagen jag tar ägglossningstest. Så det är bara att låta dagarna gå tills jag får en stegring. Har typ 10 test kvar, hoppas det ska räcka. Jag tror nog att jag kan vara en av de bästa kunderna bastpatest.se har. Har ju snart använt upp deras största förpackning med ägglossningtest plus att jag brände fyra graviditetstest förra månaden. Dom måste älska mig.

Någon bugg

Jag brukar posta mina inlägg från mobilen, men nu ser jag att de bilderna jag lägger upp hamnar snett i dataversionen av bloggen. Har skickat felanmälan till Blogger, hoppas att de gör någonting åt det. Gör ju egentligen inte så mycket, men det är inte så snyggt kanske.

En annan sak: jag ser på statistiken att det finns några som tittar in på bloggen då och då, även om jag inte kan se vilka ni är. Ni får gärna kommentera och ge er till känna, kul att få kontakt!

Önskar er en god lördag.

Sol!

Idag njuter jag av att det är sol ute. Tog en timmes promenad och fick lite solljus. Jag har känt mig trött och stressad de senaste veckorna, och jag behöver verkligen komma ut i dagsljus. Problemet är bara att om man är stressad är det svårt att ta sig tid till det, trots att man behöver man det desto mer. Imorgon tar jag min sista Pergotime, sen är det bara att vänta på ägglossningen, vilket jag tycker är en rätt jobbig period. Men en dag i taget... snart är det advent och jul, lite avbrott i vardagen.

Rond 4

För den här gången, alltså. Det är min fjärde omgång med Pergotime sedan missfallet. Börjar imorgon. Känns tråkigt, men okej. Nu finns det ju inte så mycket man kan göra, men sen när ägglossningen närmar sig kommer jag nog bli mer stressad. Det här är vår sista chans innan vi ställer oss i kö för IVF. Sedan är det 3-6 mån väntan innan det blir vår tur. Önskar verkligen att jag blir gravid nu så att jag slipper krångla med hormoner och annat, men vågar inte hoppas på att det ska gå vägen.

Pratade med en vän idag att det känns som om jag har blivit snuvad på något, något som alla andra bara får utan att ens reflektera över det. Det verkar så enkelt för andra att få barn, det är som om de har tillgång till någon barntillverkarhemlighet som jag har missat.

Men: är tacksam för min man, kära vännen J, att jag har härliga vänner och familj,  ett spännande jobb att gå till, ett hem som jag trivs i. Mycket gör mig glad, även om något fattas mig.

Du är INTE välkommen!

Jaha, så kom mensen idag som jag förutspådde. Kändes ganska tråkigt att ha rätt, annars brukar jag gilla att ha rätt. Men nu har jag gått och nojat en hel vecka över det här, så det känns faktiskt skönt att veta, även om jag är ledsen. Och testen verkar ju fungera bra också... Idag tänker jag deppa, jobba lite och förmodligen tröstäta en pizza ikväll.

Sen ska jag göra mitt bästa för att vara glad imorgon när jag ska träffa familjen och fira min bror, som snart ska bli pappa. Jag hoppas verkligen att jag kan släppa den här besvikelsen och ha roligt. Om jag inte kan det, så är det som det är, helt enkelt. Man måste inte vara glad bara för att andra är det. Imorgon kväll ska vi hälsa på min svärmor och sova över. Hon är inte gravid, så det kommer nog gå bra.

Uppdatering men inget nytt

Skulle kunna använda samma test, för resultatet är detsamma. Fullständigt negativt, utan minsta tvekan. På lördag borde jag kunna få ett säkert svar. Men om mensen kommer, så blir det troligen imorgon, så förmodligen hinner jag inte testa. Känner mig deppig och besviken. Hade verkligen hoppats denna gång.

Det är verkligen dålig timing att jag ska träffa min höggravida svägerska på lördag.  Jag vill bara gå och gömma mig. Kan jag inte få göra det istället, så jag slipper bli påmind?

Och här är ännu ett...

Tog ett test idag, som var om möjligt ännu mer negativt än det förra. Nästa gång ska jag köpa test där man måste vänta till dagen för väntad mens. De här känsligare testen är dyrare, och man kan inte vara säker på att ett negativt svar verkligen är negativt. Istället testar man hur mycket som helst, vilket jag är ett exempel på för tillfället. Ska försöka göra något roligt idag. Är nämligen ledig, vill inte sitta och grubbla över min eventuella graviditet.

Blev väl inte precis klokare

Så här såg mitt gravtest ut i morse. Det ska synas två streck, men här har vi ett. Det betyder inte så mycket än så länge, det är osäkert att ta så tidigt. Om man tittade riktigt noga framträdde det faktiskt ett svagt streck på testet, vilket skulle kunna tyda på en graviditet. Som en del kallar det på internetforum: spökstreck. Man kan inbilla sig rätt mycket när man vill nåt riktigt gärna. Men för att vara säker får jag vänta några dagar till. På onsdag borde jag kunna få ett mer pålitligt svar. Är grymt sugen på att ta tidigare, men det är lite slöseri med pengar egentligen. Vänta, vänta.

Distraktioner

Försöker att inte tänka på det, fylla livet med annat. Jag har tagit en paus i stickandet till mitt kommande syskonbarn. Barnet föds i december, men jag har stickat för 6-9 mån, så det är väl ingen panik än. Jag har laddat ner en rad gravidappar redan, vilket är otroligt dumt egentligen. Gör bara att jag när min längtan så att jag faller hårdare om det går snett. Men det är svårt att låta bli. Om det visar sig att jag är gravid kan jag kanske göra ett gravidappstest här på bloggen. Jag har lyckats skaffa mig en del erfarenheter redan, och vet att kvaliteten varierar. Ett exempel: en av apparna talar om att man kan banta när man är gravid, vilket låter farligt och korkat.
Har lite ömma bröst och inbillar mig att jag har känsligare luktsinne. Men jag har haft fel förr, så det betyder egentligen ingenting.
Så här långt har jag hittills kommit i stickningen:

Återigen denna väntan

Är trött. På söndag ska jag ta ett tidigt graviditetstest. Jag pendlar mellan att längta och vara orolig för att bli besviken. Jag vill så gärna vara gravid, bland annat för att kunna slippa att ta ställning till IVF efter jul. Kan det inte bara funka den här gången? Skulle lysa upp höstmörkret lite, minst sagt.

Det finns mer

Min tro på Jesus är avgörande för hur jag ser på min barnlöshet. Jag har något i mitt liv som jag vill ska vara det viktigaste: min tro. Därför kan det aldrig för mig vara livets mening att få barn. Livets mening är att ha en relation med världens Skapare, Gud själv. Det betyder inte att jag inte känner sorg över det jag inte har. Längtan efter barn är något fullt naturligt. Visst kan jag undra över varför jag inte kan få barn när så många föder barn till världen utan att kunna ta hand om dem. Det är knappast rättvist. Men vi lever i en trasig värld. Mycket är skevt och sorgligt, och barnlöshet är knappast det värsta som sker. Jag är glad att Jesus finns med mig i allt, oavsett hur livet ser ut.

Äntligen!

Efter två veckors testande har jag äntligen fått LH-stegring. Nu ska jag få ÄL inom 24-48 timmar. Sen får jag vänta en vecka, innan jag kan ta mitt tidiga graviditetstest. Känner mig lättad, skönt att slippa testen varje morgon, och skönt att Pergotime verkar funka, även om det tar tid.

Suck...

...det känns som om jag får ett nytt gravidbesked från en vän/bekant varje dag. Har folk inget annat att göra än barn? Kanske inte borde hänga på Facebook så mycket.

Om stinget i bröstet

Pratade med en vän idag som också har svårt att få barn. Hon frågade mig om jag tyckte det var jobbigt att träffa nyfödda barn. Konstigt nog gör jag inte det. Det är att möta gravida som är jobbigt. Kanske för att det är steget jag fokuserar på. Att bli gravid, och att få behålla graviditeten så att det syns. Att få känna hur det känns. Att få barn längtar jag också efter, men det känns för långt borta.

Det var samma sak innan jag träffade min man. Då längtade jag efter att vara tillsammans med någon. Att leva med någon eller få barn ihop, det var för avlägset, så det längtade jag inte så mycket efter.

Konstigt, men det är väl så jag funkar, helt enkelt.

När jag träffar någon som är gravid så nyper det till lite i bröstet. Det gör lite ont. Jag blir avundssjuk och påmind om vad jag inte har. Jag skulle vilja resa framåt i tiden och se hur allt det här kommer att sluta. Om jag kommer att få barn överhuvudtaget. Då skulle det kännas lugnt, bara jag visste det. Det är ovissheten som gör att det är svårt att koppla av.

Testen

Nu är jag tillbaka från min resa, och ägglossningen har jag som tur är ännu inte fått. Däremot har jag fått tillfälle att prova de nya testen, och de funkar bra. Så mitt råd är numera alltså: köp billigt på nätet, skippa dyra test på apoteket. Här kommer återigen länken till sidan som jag tyckte var bra. Billigt, bra och snabb leverans: http://www.bastpatest.se/.

Jag hoppas att jag slipper vänta så länge på ägglossningen denna gång. Jag vet att man kan vara typ immun mot det aktiva preparetet i Pergotime, men jag svarade ju så bra på det med en gång när jag började med det. Undrar om man kan bli immun senare? Bäst att inte grubbla över det, finns inte så mycket jag kan göra åt det, antar jag.

Dag 4

Nu har jag snart klarat av ytterligare en omgång med Pergotime, ett läkemedel som hjälper mig att få ägglossning. Det är ganska vanligt att man ger Pergotime till kvinnor med oregelbunden ägglossning, eller till kvinnor som mig som har PCO och väldigt sällan, eller inte alls, har ägglossning. Själv skulle jag gissa på att jag har ägglossning ungefär två gånger per år utan Pergotime.

Jag äter en tablett om dagen i fem dagar, dag 5-9 i menscykeln. Nu är jag på dag 8. Sen är tanken att man ska få ägglossning ungefär dag 14, men jag brukar få lite senare, typ dag 20 eller så. Det är därför jag använder så sjukt mycket ägglossningstest. Jag vet att min ägglossning ofta dröjer, och vill kontrollera att tabletterna fortfarande fungerar. Då vet jag precis när jag får ägglossning och kan slappna av, och veta att vi har gjort allt vi kan, men ändå slipper ha sex varannan dag i tre veckor. Det kan vara ganska påfrestande att hitta tid och lust för det. Jag ska ju åka utomlands snart, men jag tror inte att det ska bli ett problem. Men lite jobbigt blir det om jag får ägglossning precis då, eftersom mannen inte kommer att vara med mig. Men jag får släppa det, inte mycket att göra åt det nu.

Funkat bra så här långt!

Testen kom väldigt snabbt, de skickades samma dag och kom två dagar senare. Återstår att se om de är smidiga att använda och om de funkar, men än så länge är jag nöjd. Priset är ju också betydligt lägre än om jag skulle köpa samma mängd test på Apoteket. Här står det om var jag beställde ifrån.

Testar nya test

Har beställt ägglossnings- och graviditetstest via http://www.bastpatest.se/. Får se hur det funkar! Graviditetstesten jag köpte ska vara extra känsliga - de finns här, och känslighet är ju bra, tänker jag. Och de kostar betydligt mindre än de jag brukar köpa, så jag tänkte vara lite prismedveten istället för att lägga ut kolossala summor när jag kommer in i mina testperioder.

Så kom den...

Jaha, så kom mensen igår kväll. Känns deppigt. Och dessutom har jag mycket att göra på jobbet, så man måste klara av att vara skör och professionell på samma gång. Jag önskar att jag kunde hålla det här lite mer på distans, så att jag inte blev så nere varje gång. Försöker ju tänka att jag inte ska hoppas varje månad, utan mer tänka att jag ska bli gravid till januari. Men inte.

Vill gå och gömma mig under ett täcke. Men måste iväg och jobba ikväll. Inte för att det är bättre att sitta hemma och grotta ner sig. Beställde tid för klippning imorgon. Tänkte färga håret också, det vågar jag inte göra om jag tror att jag kanske är gravid. Jag brukar göra så när jag deppar över barngrejen: jag försöker göra saker som jag inte skulle kunna göra om jag var gravid, som att äta brieost. Ska åka utomlands om ett par veckor också. Känns skönt att jag har det att se fram emot.

Att jag fick mens nu innebär att jag hade rätt i att ägglossningen verkligen skedde runt första tisdagen i oktober, när testet reagerade snabbt men inte var helt positivt. Inlägget om det går att läsa här.

Lite ledsen

Jag har testat två gånger, igår och idag. Båda testen var negativa. Hösten och ledsenheten äter på mig lite, känner jag. Skulle nog behöva tänka på nåt annat, men vet inte riktigt vad jag ska fokusera på.

Fortfarande är det lite tidigt för test, så hoppet finns kvar, åtminstone fram till onsdag. Men det känns som att det är kört. Vi får se.

Kanske?

Har känt av lite ömma bröst sedan igår. Är fortfarande väldigt trött. Jag vill inte hoppas för mycket, men gör lätt det ändå. Ett orosmoment med att vara gravid är ju att det kanske inte funkar den här gången heller. Jag vet inte om jag orkar bli besviken igen och börja om från noll.

På onsdag vet jag. Men kanske kan jag inte hålla mig, utan testar tidigare. Ska försöka hålla ut så länge som möjligt.

Trött trött

Idag känner jag mig helt omtöcknad av trötthet, trots att jag sov åtta timmar inatt. Hoppas att tröttheten beror på att jag är gravid, annars finns det ju inget positivt med det. Som tur är har jag ett flexibelt jobb och kan ofta jobba hemifrån och ta mig en tupplur då och då. Tyvärr känns det också som att jag har en infektion i kroppen, det skulle väl också kunna vara en förklaring.

Annars inget tecken på graviditet.

Väntan

Och nu börjar dagarna av väntan. Jag känner efter i kroppen. Lite ömma bröst kanske? Lite trött? Illamående? Fast jag vet ju att ömma bröst får jag oftast ändå före mens, och illamående har jag inte blivit under mina förra graviditeter före ett positivt graviditetstest. Det finns helt enkelt inget sätt att veta säkert. Jag försöker vänta in i det längsta med att ta ett test, för det känns som bortkastade pengar annars. Men råkar jag ha ett hemma, så brukar jag inte kunna hålla mig. Jag brukar använda Apotekets graviditetstest, och då kan man inte börja testa förrän dagen för förväntad mens. Med Clearblues svindyra test kan man få ett positivt utslag redan fyra dagar tidigare. Men grejen är ju, att då tar man ett test fyra dagar innan, sen måste man bara testa tre dagar innan, och sen varje dag innan man får den där dumma mensen i alla fall. Klirr i kassan för Clearblue.

Sist så testade jag tidigt med Apotekets graviditetstest. DET var verkligen bortkastat! Ibland måste man bara testa för att inte vara helt besatt av tanken resten av dagen.

För mig är det ganska viktigt att få reda på snabbt att jag är gravid, eftersom jag måste göra ett ultraljud i v 6 för att se att barnet ligger rätt och att jag inte har fått ett till utomkvedshavandeskap.Kvinnokliniken måste kunna boka in mig för en tid. Men. Jag tror nog att jag skulle testa rätt mycket ändå. Det är ju så lätt, liksom.

Inget nytt

Min ägglossning borde ha kommit för en vecka sedan, men hittills har jag inte fått något positivt ägglossningtest. Tror egentligen att jag har missat stegringen, men fortsätter att ta test för säkerhets skull. De är så dyra, bara! Många köper billiga test på nätet, men jag brukar köpa Apotekets test. Jag tycker det är så  krångligt med test då man måste kissa i en behållare först. På Apotekets kissar man direkt på stickan. Jag har använt RFSL:s test, och då måste man använda behållare. Jag är inte säker på hur nättesterna fungerar, men de ser precis likadana ut som RFSL:s, och RFSL:s test är också 70 kr billigare än Apotekets. Jag gillar som sagt inte denna typ. Sist slutade det med att jag spillde ut en mugg med kiss på min svärmors badrumsmatta. Ganska äckligt och pinsamt. I och för sig  handlar kanske denna incident mer om att jag är klumpig, kanske är det inte testets fel.

 Dessutom står det på RFSL:s instruktioner att man måste ta testet mellan kl 10-20, och att man inte får ha druckit för mycket innan, eller kissat typ två timmar innan. Det blir superkrångligt att hålla reda på. Nu misstänker jag dock att det har gjort att jag har missat denna månads LH-stegring. I tisdags gick jag upp väldigt tidigt och det kom ganska lite kiss på stickan. Testet reagerade snabbt, men teststrecket nådde aldrig riktigt samma styrka som kontrollstrecket. Jag misstänker att om jag hade gått upp ett par timmar senare, hade testet varit positivt. Och jag, mitt dumma nöt, tog inget test senare på dagen heller. Nu måste jag fortsätta testa. Har några stycken kvar, sen ger jag nog upp för den här månaden.

Inte bara dåligt med PCO

Hittade en bra artikel som sammanfattar mycket av det som min läkare sa till mig när jag fick diagnosen PCOS. Diagnosen innebär en del fördelar, till exempel är det lättare att bli med barn längre upp i åldern. Sen finns det också jobbiga nackdelar. Ökad behåring och acne är jag själv drabbad av, och ungefär hälften av alla drabbade är överviktiga. Sedan kan man få komplikationer av att inte ha regelbunden mens. Men som sagt, allt är inte negativt. Här är artikeln.

Att tyda kroppens tecken

Det ska vara möjligt att lära känna sin kropp så att man vet när man är fertil. Jag tycker att det här är väldigt svårt, har försökt att titta på hur livmoderssekretet förändras, men tycker att det är svårt att se ett mönster. Kanske är det för att jag har PCO och att mina hormoner är lite i olag. När man närmar sig ägglossning ska sekretet bli som rå äggvita ungefär, segt och trådigt. Under ägglossning ska sekretet bli vattnigare. Allt detta för att spermierna lättare komma in i livmodern. När man inte är fertil är det i princip stängt, spermierna kan inte tränga igenom livmodertappen. Jag har hittat en sida som jag blir lite äcklad över, eftersom det innehåller flera bilder på olika stadier av livmodersslem, men samtidigt är det ganska bra att få veta ungefär hur det kan se ut. Sidan finns här.

Andra bloggar om barnlöshet

Jag hade visst inte helt rätt i det här att folk inte bloggar om barnlöshet. Här har jag hittat några stycken som verkar bra:

http://nalgot.se/

http://infertility.blogg.se/

http://hejfreja.se/

Finns säkert många fler!

Fram till nyår

Sist jag träffade min läkare sa hon att vi skulle försöka med Pergotime fram till nyår, sen är det dags att ställa sig i kö för IVF (provrörsbefruktning). Sen får man stå i kö 3-6 månader. Så i så fall skulle väl processen med IVF börja till våren, senast till hösten. Jag känner mig kluven till det av flera anledningar. Det verkar väldigt obehagligt att ta ut äggen och jag brukar inte reagera så bra på hormoner, så det finns stor risk att jag kommer att bli väldigt påverkad psykiskt av hormonsprutorna.

Jag har hela tiden hoppats att jag ska slippa gå igenom det, speciellt eftersom jag faktiskt har blivit gravid. Min strategi just nu är att inte tänka på det för mycket, utan räkna dagar, äta piller och leva på. När det kommer får vi väl ta ställning till det.

Jag har börjat fundera på adoption som ett alternativ också. Tyvärr känner jag till flera fall där familjesituationen har blivit väldigt besvärlig och både barnen och familjen har mått väldigt dåligt. Så det känns inte självklart att adoptera. Jag känner en viss oro för att inte knyta an till barnet. Vad gör man då? På något sätt känns det som adoption är ett större steg än att försöka bli gravid. Egentligen handlar ju båda om att bli förälder, och oavsett om jag har biologisk koppling till barnet eller inte, så finns ju inga garantier för att vi kommer att leva lyckliga i alla våra dagar.

En nödvändig undersökning

Redan när jag fick min diagnos och fick Pergotime utskrivet, tyckte läkaren att jag skulle kontrollera passagen i äggledarna. Men jag blev gravid så snabbt att jag inte hann göra den. Min läkare, som var fantastiskt duktig, slutade tyvärr och min nya läkare tyckte inte att jag behövde göra undersökningen. Han resonerade som så att jag hade blivit gravid - alltså hade jag passage. I och för sig så hade ju graviditeten hamnat fel, men jag var lättad över att inte behöva göra undersökningen för jag tyckte den verkade obehaglig, så jag tjatade inte. Några månader senare var jag frustrerad över att jag inte blev gravid, att tiden bara gick. Jag undrade hur länge jag skulle äta Pergotime och vad som skulle hända sen. En läkare på kvinnokliniken sa att jag borde göra undersökningen - det var ju inte alls säkert att jag hade passage i äggledarna. Detta var jobbigt att höra eftersom jag hade fått motsatt besked av en annan läkare och jag visste inte riktigt vart jag skulle vända mig och vem jag skulle lita på. Jag fick en tid hos läkaren som hade sagt fel till mig i juni, men jag hann bli gravid innan dess.

Efter missfallet ringde jag på nytt och fick en remiss för att kontrollera passagen i äggledarna. Samtidigt skulle min nya läkare (ytterligare någon jag ännu inte träffat) kolla min livmoder och äggstockarna, antagligen för att se om jag svarade på Pergotime. Livmodern och äggstockarna kollas med vaginalt ultraljud, och det hade jag gjort förut. Men den andra undersökningen var jag lite mer nervös över, med rätta skulle det visa sig. En liten slang stoppades in i livmodern och man sprutade in en vätska för att kunna se äggledarna. Detta var otroligt obehagligt. Det kändes som om jag skulle spy, och varje gång vätskan sprutades in fick jag smärtor som påminde om mensvärk. Jag blev lite chockad över att det var så jobbigt, och jag koncentrerade mig så mycket på att inte spy, så jag upptäckte inte att jag höll på att svimma. Som tur var fanns en barnmorska med för att hålla koll på mig. Hon sänkte ryggstödet på gynstolen så att jag skulle få lite mer blod till hjärnan. Jag kallsvettades och hoppades att det snart skulle vara över. Läkaren försökte visa mig äggledarna på ultraljudet, men jag tänkte bara: "jag skiter i vilket, ta bara ur den här slangen ur mig!"

Som tur var fick jag goda nyheter. Jag har passage i båda äggledarna, även om det är lite trängre på den sidan jag hade utomkvedshavandeskapet. Jag frågade om förträngningen var orsaken till att det hade gått snett, men läkaren trodde på det omvända: det var på grund av utomkvedshavandeskapet som äggledaren var lite böjd och lite trängre än den andra.

Jag vågar inte hoppas

En morgon i juni tittade jag på ett graviditetstest som var klart positivt. Jag gick till min man och berättade att jag var gravid. "Jaha", sa han. Inte för att han inte vill ha barn, men för att han inte vågade hoppas. Det vågade inte jag heller. Ändå kunde jag inte låta bli att känna den där spirande glädjen, den där känslan av att bära på en fantastiskt hemlighet som bara min man och jag kände till. Jag såg det också som positivt att graviditetstestet hade gett så tydligt utslag, och jag kände på mig att det inte skulle bli utomkvedshavandeskap denna gång. Ändå var jag tvungen att boka in ett ultraljud i v 6 för att kontrollera att embryot låg rätt. Jag skulle precis börja min semester, det var sommar och allt kändes hoppfullt på något sätt. Jag räknade efter att jag skulle vara i v 11 när min semester tog slut, så den större delen av de första jobbiga månaderna skulle jag vara ledig. Det kändes så perfekt. Men redan första dagen på min första semestervecka började jag blöda. Jag hade fått en pytteliten blödning redan ett par dagar tidigare, men nu satte det gång på allvar. Inte mycket, men tillräckligt mycket för att bli orolig. Ändå kändes det helt annorlunda än förra gången. Ingen smärta på ena sidan, och blödningen var mer klumpig och blandad med vatten. Jag slutade blöda efter fyra dagar och hoppades in i det sista att det inte var ett missfall. Men när brösten slutade ömma i slutet på veckan förstod jag att jag hade förlorat mitt andra lilla knytt.

Trots detta genomgick jag en ultraljudsundersökning i v 6 som planerat. De tog ett graviditetstest som var negativt, och läkaren såg inga rester alls i livmodern. Jag hade haft ett mycket tidigt missfall. Trots att det kändes sorgligt, så var det samtidigt ett gott tecken: graviditeten hade hamnat rätt denna gång.

Om ägglossningstest

Hittade den här bloggen, som är det mest ingående som jag har hittat om ägglossningstest. Det här är en person som testar grundligt, minsann!

Just nu är jag osäker på om jag kan ha gjort något fel med testen. Jag borde ha haft ägglossning vid det här laget. Jag lutar åt att fortsätta testa för att vara på den säkra sidan. Blir lite orolig över att ägglossningen kommer senare och senare, kanske innebär det att Pergotime inte ger samma verkan längre?

Frustration och längtan

Efter tre långa månader fick vi äntligen försöka igen. Men trots att jag gick på Pergotime som skulle stimulera min ägglossning, hade jag svårt att avgöra om och i så fall när jag var fertil. Jag blev väldigt ledsen en gång när mensen kom en hel vecka försent, och jag insåg att vi hade haft sex en vecka för tidigt och missat chansen helt och hållet den månaden. Jag blev väldigt stressad av tanken på att vi skulle kunna missa fler ägglossningar. Man kan nämligen inte äta Pergotime i det oändliga, hormonerna lagras i kroppen så att man kan få betydligt fler barn på en gång än man kanske önskar. Även vid normal användning är risken/chansen för tvillingar tiodubblad. Min man föreslog ägglossningstest, men jag hade blivit avrådd från att använda dem på grund av att de är dyra och ökar stressen, och stress gör att det är svårare att bli med barn. Det är därför alla jämt säger: "det är bara att slappna av, så blir du gravid". Sure. Har man PCO är det inte bara att slappna av. Hur som helst. Men jag köpte test ändå, för jag kunde knappast bli mer stressad än jag var. Och det hjälpte faktiskt, då kunde jag se när jag fick ägglossning och behövde inte oroa mig för att vi hade missat den, och vi slapp ha sex på bestämda tider som robotar större delen av månaden.

Knyttet som hamnade fel

Redan efter andra omgången av Pergotime var jag gravid. Jag blev jätteglad, min man vågade inte hoppas riktigt. Det kändes som att nu var det vår tur, skönt att det kunde gå så här lätt! Men jag hade börjat blöda lite smått redan innan jag fick ett positivt graviditetstest, och testet var väldigt svagt positivt. Jag ägnade mycket tid åt att googla symptom på nätet och fick reda på att en blödning kunde innebära missfall, men det behövde inte betyda att något var galet. Med andra ord som graviditetssymptom - det var helt omöjligt att avgöra vartåt det bar hän.

Bara någon vecka senare började det blöda mer, men fortfarande mindre än en mensblödning. Jag började ändå tänka att det var kört, att jag inte skulle få behålla graviditeten. Det är svårt när man inte har varit gravid innan, eller fått ett missfall innan. Man vet ju inte hur det ska kännas. Jag var rädd för utomkvedshavandeskap, för jag kände till en tjej som hade dött av det. Även om dödsfall är väldigt ovanliga i Sverige, så var jag väldigt uppmärksam på om det gjorde ont, speciellt på ena sidan. Efter ett tag började jag känna en konstig, pulserande, svag smärta på ena sidan. Den strålade ner mot benet, men jag hade inte så superont som jag har hört att man ska ha. Jag ringde till sjukvårdsrådgivningen och kvinnokliniken och jag märkte att de tog mina symptom på allvar, men eftersom jag inte hade jätteont fick jag inte en tid förrän nästa dag.

Min man följde med mig till sjukhuset, och jag fick göra ett blodprov. Det visade att graviditeten inte var normal, och att jag antingen hade ett missfall eller ett utomkvedshavandeskap. Två läkare fick stå och stirra på ultraljudet och känna på min mage innan de konstaterade att det som var kvar av graviditeten inte satt i livmodern. Lilla knyttet hade inte fått en chans att överleva. Vid det här laget var jag chockad och hade svårt att ta in att jag inte bara hade förlorat mitt barn, utan att mitt tillstånd var potentiellt livshotande. Dessutom hade jag inte fått äta något på hela dagen eftersom jag eventuellt skulle bli tvungen att genomgå en operation för att åtgärda utomkvedshavandeskapet. Jag var darrig i benen och ringde efter min man som var på jobbet. Jag hade sagt till honom att det var okej att han åkte, för jag trodde ju "bara" hade ett missfall. Jag var helt oförberedd på vilka känslor som det här väckte. När han kom så slängde jag mig runt halsen på honom och bara grät. Jag hade smärtor som vid mens, benen bar mig knappt och jag var helt tom i huvudet. Jag kände mig utsatt och hjälplös på ett sätt som jag definitivt inte är van att känna mig. Normalt så klarar jag det mesta själv, nu fick jag inte lyfta tungt, resa bort någonstans eller träna ifall det mot all förmodan skulle orsaka en inre blödning.

Jag hade enorm tur i oturen. Läkaren sa till mig att jag slapp operation. Istället skulle jag få en liten dos med cellgifter som skulle hjälpa kroppen att få ut alla graviditetsrester. Jag fick min spruta och åkte hem. Sedan läste jag på Internet att det var helt nytt att behandla utomkvedshavandeskap med enbart cellgifter, tidigare hade man alltid opererat. En operation kan leda till ärrbildning i äggledarna, vilket ökar risken för ytterligare utomkvedshavandeskap, eller så blir äggledaren så skadad att man måste ta bort den. Jag var tacksam att jag slapp operation, ingrepp innebär ju alltid risker och dessutom skulle tiden för återhämtning bli längre. Min läkare (en grymt bra manlig läkare vid kvinnokliniken) sa att jag var tvungen att vänta med att försöka bli gravid i tre månader, för ett eventuellt foster skulle kunna bli påverkad av cellgifterna. Det kändes jobbigt att vänta så länge, jag ville försöka igen och glömma allt som hade hänt. Men nu i efterhand var det nog bra att få lite tid för att smälta det hela. Nu var vi tvungna att vara försiktiga så att jag inte skulle bli gravid - konstig känsla när man under så lång tid har gjort allt för att bli det! Jag fick ta regelbundna blodprov för att kolla så att graviditetshormonerna sjönk som de skulle, det gick ganska fort men jag började se ut som en knarkare mot slutet på grund av alla nålstick i armvecket.

En erfarenhet rikare, på gott och på ont.

Om att glädjas för andras skull

Idag köpte jag garn till en sparkdräkt som jag tänker sticka till mitt blivande syskonbarn, mitt första syskonbarn. När min bror ringde och berättade att de skulle ha barn var jag precis stressad över att ingenting hände. Jag hade förlorat min första graviditet, och jag var orolig att Pergotime inte fungerade längre. När jag hade lagt på luren ringde jag min mamma och grät. Jag vet inte varför jag reagerade så starkt. Det kom så nära eftersom det var just min bror som skulle få barn. Min lillebror. Han och hans fru hade försökt i kanske två månader. Det kunde väl ha varit vår tur först.

Jag lägger märke till varje gravidmage. Jag får ett styng i hjärtat när ännu en av mina vänner berättar att hon är gravid. De måste få glädjas över att de ska få barn. Jag vill inte att alla ska tassa på tå runt mig. Men samtidigt måste jag få känna sorg när jag gång på gång blir påmind om det jag inte har.

Min känsla över att bli faster är dubbel. Det är glädje och förväntan, och en viss bävan över att jag kanske måste förställa mig och låtsas glad trots att det känns som att jag dör lite grann inombords. För det är nog förställningen som är jobbigast. Att tvingas le och säga "grattis" när man helst av allt vill gråta. För man är ju glad för deras skull, det är ingen lögn. Men det är inte heller hela sanningen.

Det är lätt att känna som att man är den enda i hela världen som har fått vänta mer än ett halvår på att bli gravid. Därför är det skönt att höra om andra som har problem. För det är svårt att förstå hur det känns om man själv har blivit med barn på stört. Det är irriterande med folk som tror att de förstår och kommer med slentrianmässiga råd. Visst, jag kan väl "slappna av". Men min ägglossning sätter ju inte igång för det.

Jag tänker sticka på den där sparkdräkten och bearbeta detta.

Efter ett år

Efter att ha försökt bli gravida i cirka ett år kontaktade vi sjukvården för att få hjälp. Jag antar att många ringer och tror att de är infertila efter ett par månader, för jag upplevde att barnmorskan jag pratade med inte riktigt tog mig på allvar. Hon sa att vi skulle vänta ett par månader till innan vi ringde och bokade tid för en utredning. Men jag kände ju på mig att det var något som inte stämde med min mens, men hade inte kunskap nog för att kunna övertyga henne om att få komma tidigare. Dessutom hoppades jag nog att vi skulle hinna bli gravida så att vi slapp utredningen.

Men vi blev inte gravida. Efter att ha försökt i ca 1,5 år fick vi en tid på en fertilitetsmottagning. Vi fick möta en jättebra läkare som ställde en rad frågor till mig och min man. Hon ställde många frågor kring min menscykel, om jag var hårig, om jag hade problem med vikten. Jag förstod inte varför, men svarade på frågorna. Min man fick tid för ett spermaprov, och jag fick göra ett vaginalt ultraljud. Hon tittade lite på min livmoder och mina äggstockar. Jag fattar inte hur de kan tolka något utifrån de där suddiga bilderna, men det är hur som helst imponerande. Hon sa nästan direkt: "som jag trodde". Det blev man ju lite nervös av. När vi kom tillbaka till läkarens rum berättade hon att jag har någonting som kallas för PCO (Polycystiska ovarier). Det är en hormonrubbning som bland annat innebär att man inte har regelbunden ägglossning. Normalt sett måste man försöka få barn i ett år innan man söker hjälp. Har man PCO ska man söka hjälp direkt. Hade jag bara känt till att jag hade diagnosen hade vi inte behövt vänta så länge. Lite bittert, men det kändes otroligt bra att få ett svar så snabbt. Nu visste vi varför det var svårt för mig att bli gravid. Jag hade nästan aldrig ägglossning, så då är det ju lite svårt.

Som tur är kan man stimulera ägglossning med hjälp av ett läkemedel som heter Pergotime. Jag svarade väldigt bra på det och fick ägglossning direkt. Min mans spermaprov var också bra, plus lite andra blodprov jag hade tagit. Så allt såg ljust ut. Läkaren sa till mig: "det här kommer att gå fort".

Hon hade rätt.

I början

För tre år sedan gifte jag mig med mitt livs kärlek. Min man ville gärna försöka få barn direkt, av någon anledning kände han på sig att det skulle kunna ta tid. Jag läste på nätet om att man kunde lära sig att på naturlig väg avgöra när man har ägglossning, men jag tyckte det var svårt att tolka tecknen. Jag blev inte gravid under det första året, men oroade mig inte speciellt mycket över det. Jag visste ju att det kunde ta tid, och jag tänkte att det kunde vara bra för mig och min man att få tid tillsammans innan barnen kom. Det enda som bekymrade mig var att min mens var oregelbunden, och att jag inte verkade få ägglossning. Jag pratade med en barnmorska om det, men hon sa att om man har mens så har man ägglossning. Jag fick senare veta att det inte stämmer.

Testtider

Idag har jag tagit mitt första ägglossningstest den här cykeln. Jag tar test för att kolla att jag verkligen får ägglossning, att Pergotime fungerar som det ska. Hittills har det alltid fungerat, även om den var två veckor sen sist. Den här gången tror jag att cykeln har rättat till sig, att ägglossningen kommer när den ska. Men man vet aldrig.

Jag spolade äggledarna för en vecka sen, vilket ökar chansen att bli gravid. Försöker att tänka så lite som möjligt på det, men visst hoppas jag lite extra denna gång.

Varför jag skriver

Jag har upptäckt att det inte finns så många som skriver om sin barnlöshet. Kanske för att det är privat och jobbigt att tänka på. Eller för att de allra flesta får barn inom ett år eller två. Med den här bloggen vill jag skriva av mig lite, men kanske också kunna vara ett stöd för någon som kämpar med samma sak som jag.

En sak har jag bestämt mig för. Att inte låta längtan efter barn ta över mitt liv. Jag har mycket annat i mitt liv som är meningsfullt och som jag är tacksam för. Barn är inte allt. Men det är en stark längtan, och en sorg som ibland gör sig påmind.