Pratade med en vän idag som också har svårt att få barn. Hon frågade mig om jag tyckte det var jobbigt att träffa nyfödda barn. Konstigt nog gör jag inte det. Det är att möta gravida som är jobbigt. Kanske för att det är steget jag fokuserar på. Att bli gravid, och att få behålla graviditeten så att det syns. Att få känna hur det känns. Att få barn längtar jag också efter, men det känns för långt borta.
Det var samma sak innan jag träffade min man. Då längtade jag efter att vara tillsammans med någon. Att leva med någon eller få barn ihop, det var för avlägset, så det längtade jag inte så mycket efter.
Konstigt, men det är väl så jag funkar, helt enkelt.
När jag träffar någon som är gravid så nyper det till lite i bröstet. Det gör lite ont. Jag blir avundssjuk och påmind om vad jag inte har. Jag skulle vilja resa framåt i tiden och se hur allt det här kommer att sluta. Om jag kommer att få barn överhuvudtaget. Då skulle det kännas lugnt, bara jag visste det. Det är ovissheten som gör att det är svårt att koppla av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar