I mitt jobb träffar jag många olika sorters människor. Häromdagen satt jag med ett gäng föräldralediga mammor som hade barn som var ett par månader ungefär. De satt såklart och pratade barn, det var en föräldraträff, så jag kan inte säga något om det. Jag hanterar sådana situationer olika bra beroende på vilken tid i månaden det är. Nu har jag precis haft ägglossning, så hoppet om att bli gravid är inte ute den här månaden. Då känns det också lättare att träffa småbarn och deras mammor. Det hindrar inte från att man ibland sitter och tänker: "ni vet inte hur bra ni har det!". Fast det kanske de vet, det har jag ju egentligen ingen aning om.
På andra bloggar har jag läst att många verkar få okänsliga frågor och kommentarer av omgivningen. Jag måste säga att jag i princip inte har råkat ut för det alls, trots att jag har ett jobb där jag träffar många människor, och jag vet att det finns de som håller utkik om jag är gravid. När allt kommer omkring är jag ju över trettio, och har varit gift i tre år. Det skulle ju vara ganska naturligt om vi ville bilda familj. Sen har jag ju varit ganska öppen med att vi har svårt att få barn, så folk är kanske försiktiga av det skälet. När man berättar, visar det sig att inte så få har liknande erfarenheter. Det borde inte vara så tabubelagt att prata om barnlöshet, det är ju faktiskt inget man kan rå för. Jag tror att det skulle vara bra om vi kan vara lite öppnare om vad vi kämpar med, dela bördan med andra. Det betyder såklart inte att man ska vara gränslös. Jag brukar berätta att vi har svårt att få barn, men jag delar inte alla detaljer med andra - som att jag har varit gravid två gånger det senaste året, och att jag lider av PCO. Det behöver inte alla veta. Alla kan inte hantera det heller, man märker att vissa blir obekväma och inte vet vad de ska säga. Kanske för att man tycker det är jobbigt att tänka på att det kan drabba vem som helst, att man helt enkelt inte kan veta om man kan få barn. Utåt sett såg våra förutsättningar väldigt bra ut. Vi är förhållandevis unga och friska, normalviktiga, nykterister och icke-rökare. Att jag sen aldrig får ägglossning var inte så lätt att klura ut, eftersom jag alltid har fått mens varje månad.
Jag märker att jag i mitt jobb går in i en professionell roll. "Här sitter jag med en massa småbarn, inget konstigt med det", försöker jag tänka. Jag försöker att separera min yrkesroll från mina personliga känslor, även om det är svårt ibland. Jag är tacksam för de dagar jag mår bra och känner mig hyfsat obekymrad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar