Total sorg och chock

I mars skulle vi på ultraljudet. Jag hade känt sparkar länge, och var glad att få gå dit. Min största rädsla var att bebisen skulle dö i magen, men nu kände jag ju rörelser varje dag, så det var jag inte orolig för. Vi gick in i ett undersökningsrum, och plötsligt såg vi ett litet liv på skärmen. Barnmorskan som gjorde undersökningen sa nästan direkt: "Jag måste gå och hämta någon, jag förstår inte riktigt vad jag ser." Det lät ju lite konstigt, men jag lyckades på något sätt slå bort tanken på att något skulle vara fel. Kanske var hon ny, tänkte jag. En äldre barnmorska kom in och kollade. Hon sa till den första att hämta en läkare, och sedan sa hon: "Det här är väldigt, väldigt allvarligt. Barnet har en väldigt allvarlig missbildning som inte är förenligt med liv." Det konstiga uttrycket "inte förenligt med liv" upprepade sig sedan många gånger under tiden som följde. Själva satt vi bara där och försökte ta in vad hon sa. Jag såg barnet sparka och såg hjärtat slå. Men ändå skulle det alltså vara dödsdömt? Jag grät när läkaren kom in, och hon gjorde en ganska snabb titt och förklarade att hjärtat och hjärnan båda var mycket allvarligt missbildade. Kanske fanns det också skador i ansiktet, men det tyckte hon var svårare att se. Den läkaren skulle sedan följa oss genom hela resan som låg framför, och hon var helt fantastisk! Stöttande, pedagogisk och förstående. Hon sa till oss att ta en tur någonstans för oss själva för att prata igenom allt. Vi åkte iväg och åt (kunde nästan inte äta någonting), och sedan åkte vi ut till en vacker plats vid en sjö. Min man ringde våra föräldrar och en del andra personer som behövde veta att vi inte skulle komma tillbaka till jobbet på ett tag.

Vad skulle vi göra nu? Vad innebar det här? Jag var helt i chock.

Ett par timmar senare var vi tillbaka på sjukhuset för ett samtal med läkaren. Hon förklarade mycket tydligt att hon inte kunde se någon möjlighet att det här barnet skulle överleva. Enbart hjärtfelet var direkt livshotande, och det skulle omöjligt gå att operera eftersom det inte fanns ett helt skallben. Det fanns inget att göra. Nu hade vi två alternativ: antingen vänta på att barnet skulle dö under graviditeten eller efter förlossningen, eller avbryta graviditeten. Läkaren hade redan bokat in en abort några dagar senare. Jag satt där och tänkte: tänk om de har fel? Hur kan jag välja att ta livet av mitt eget barn? Är det inte bättre då att välja att vänta ut det? Läkaren trodde inte att det skulle innebära några hälsorisker för mig att fortsätta graviditeten, eventuellt skulle jag bli tvungen att göra kejsarsnitt eftersom skallen redan var förstorad och jag i så fall inte skulle kunna föda vaginalt. Men det var inte alls säkert. Det var lite svårt att tidsbestämma graviditeten, så läkaren flyttade tillbaka mig lite. Det innebar att vi hade ungefär en vecka på oss att bestämma oss om vi inte ville blanda in Socialstyrelsen.

Vi funderade, pratade mycket om hur vi skulle göra. En sak som till slut blev avgörande för mig var att vi ju redan har ett barn som jag ville vara en bra mamma till. I värsta fall skulle jag kunna gå gravid i fem månader och må jättedåligt. Jag skulle behöva vara sjukskriven och gå på ultraljud varannan vecka. Till slut landade vi i att det bästa var att avbryta graviditeten, även om det inte var ett lätt beslut. Jag åkte in och tog ett piller, två dagar senare var det dags att sätta igång värkarbetet.

Frysåterföring och gravid

När vi gjorde vår första IVF, kunde vi frysa in två ägg. Det var skönt att veta att den möjligheten fanns, att vi inte behövde göra om hela proceduren igen. Jag tog Pergotime, fick omslag på ägglossningsstickan, och i november 2015 sattes ett ägg in. Jag blev gravid. Lätt som en plätt. Jag reagerade på att strecket på graviditetstestet inte blev så starkt, men på mottagningen lugnade de mig och sa att det var normalt. I v 9 fick jag göra ett ultraljud. Då såg de två hinnsäckar, men den ena såg ut att vara tom. Jag väntade kanske tvillingar! Läkaren gav mig en ny tid ett par veckor senare för att kolla igen, men trodde att det var en tvilling som hade dött tidigt. Han flyttade också bak datumet flera dagar, vilket jag tyckte var konstigt. Det var ju en IVF-graviditet, det borde ju stämma på dagen. Det kändes inte riktigt rätt.

Ett par dagar innan mitt andra ultraljud började jag blöda. Jag blev såklart hur sänkt som helst. Men det blev aldrig så mycket blod, och på ultraljudet visade det sig att den tomma hinnsäcken var borta. Kroppen hade stött ut den. Även denna läkare flyttade tillbaka mig ytterligare, men intygade att allt såg bra ut. Jag försökte lita på det, men det hände vid ett par tillfällen att jag kände livmodern krampa, och jag fick som ett tryck nedåt. Samma känsla som när förlossningen satte igång. Men det avtog alltid. Veckorna gick, jag började känna sparkar, vi började planera för barn nummer två, vi berättade för alla. Och så var det dags för rutinultraljudet.

Nystart

Det var över tre år sedan jag skrev på den här bloggen. Vi har en underbar dotter på tre år, som vi är enormt tacksamma över. Under lång tid kände jag inget behov alls att skriva av mig. Det var så fantastiskt att vara mamma, att vara föräldraledig, att få uppleva det där jag hade längtat efter. Men nu har försöket att få syskon börjat dra ut på tiden, och jag börjar känna att jag behöver ett forum att få skriva av mig. Det har varit en enormt tuff resa för oss så här långt, och nu börjar vi undra hur mycket mer vi egentligen ska orka med. Jag orkar inte prata så mycket med vänner om detta, utan jag behöver ett annat forum där jag får lyfta mina tankar. Jag hoppas också att det kanske kan vara till hjälp för någon som är i en liknande situation. Följ gärna med på resan!

Ett sista inlägg

Jag startade den här bloggen för att skriva av mig om min barnlängtan, och få kontakt med folk som var i samma situation. Det har varit en lång resa med läkarbesök, hormonbehandlingar, missfall, oro och glädje. Nu sitter jag här med min dotter sovandes i soffan och är så tacksam för henne. Att hon blev till är inte givet. Jag är också glad för er som har kommenterat och stöttat under den här tiden, och för er som har släppt in mig i sina liv genom sina bloggar. Den här bloggen handlar om barnlängtan, och nu går jag in i en helt annan fas med blöjor, barnskrik och amning. Kanske skriver jag i något annat forum, men denna blogg har spelat ut sin roll. Jag ska göra om bloggen till en bok som mitt/mina barn ska få läsa så att de får se hur efterlängtade de är. Tack för den här tiden och för allt stöd! Det har varit till stor hjälp för mig att inte känna mig ensam i min längtan efter ett barn!

Förlossningsberättelse

Som jag skrev i torsdags, så började alltihop sent på onsdagskvällen med sammandragningar och att det tryckte nedåt på ett sätt som det inte hade gjort tidigare. Det höll på i ca två timmar innan jag kunde somna. Runt kl åtta nästa morgon känner jag de första värkarna. De är väldigt milda, och det skulle kunna vara förvärkar, så vi bestämmer att J åker till jobbet trots allt och att jag får ringa hem honom om värkarna blir starkare. Själv tror jag nog inte riktigt att det verkligen är något på gång, men sätter igång TENS-apparaten - det är ju bra att träna med den om inte annat. Värkarna slutar inte, utan blir mer intensiva, men inte så täta. TENS:en hjälper bra, gör att man får något att fokusera på. Jag försöker att tänka på andningen, och det känns hanterbart. Runt lunch ringer jag hem J. Jag vet att han har en lugn eftermiddag, och det känns skönt att ha honom hemma istället för på jobbet. Runt halv åtta på kvällen har värkarna fortfarande inte avtagit. De har ökat i intensitet, men är inte regelbundna, och det är ca tio minuter emellan. Vi undrar lite vad vi ska göra. Är det förlossningen som är igång? Varför blir då inte värkarna regelbundna? Jag ringer förlossningen, och de vill att vi ska avvakta tills värkarna blir tätare. Barnmorskan på förlossningen säger att det inte går att avgöra om förlossningen verkligen är igång, eller om det är falskt alarm. Känns ju halvkul om man har tillbringat en dag i smärta i onödan. Hela dagen har jag försökt ta mig upp och gå - det ska ju hjälpa livmoderhalsen att öppna sig. Men det gör jätteont när jag ställer mig upp, så jag ligger mest i soffan. Runt elva börjar det göra riktigt ont, och ringer till förlossningen och säger att jag vill komma in, trots att det fortfarande är ca åtta minuter mellan värkarna, och att de fortfarande inte är regelbundna. Ungefär samtidigt spyr jag efter att ha mått illa rätt länge. J springer runt för att packa det sista, och en timme senare är vi på väg. Jag spyr igen i bilen, men har som tur är en påse med mig. Nu hjälper egentligen inte TENS:en längre. Halv ett ligger jag på ett förlossningsrum. Det känns som att vi lika gärna kan bli hemskickade igen eftersom värkarna inte är så täta, och det känns jobbigt - jag vet inte hur jag ska klara att åka hem igen.

"Du har jobbat på bra", säger barnmorskan till mig när hon undersöker mig. Jag är öppen fem centimeter! Blir sjukt peppad av det och nöjd med att ha stått ut så här långt. Det känns också bra att smärtan fortfarande känns helt okej, det känns som att det här kan jag verkligen fixa!

Jag får byta om till den snygga sjukhusskjortan, och börjar med lustgas. Den hjälper bra. Barnmorskan hjälper mig upp på en boll. Det gör väldigt ont att sitta upprätt först, men det gick över rätt snart. Spyr ner mig själv och bollen. Spyr ytterligare en gång till senare. På monitorn verkar värkarna vara för svaga, men jag fortsätter öppna mig. Mot slutet får jag dropp för att ta igen all vätska och näring jag har förlorat. Kroppen orkar inte riktigt med förlossningsarbetet.

Sen fortsätter det så. Värk på värk, lustgas för att dämpa smärtan. Jag tappar koll på tiden lite grann. Till slut har jag väldigt ont och försvinner in i någon slags bubbla. Det är enda gången under förlossningen då jag undrar hur jag ska stå ut. Känner mig nästan desperat. Talar om för barnmorskan hur jag mår, men hon säger att det tyvärr inte finns någon smärtlindring som skulle hjälpa mig. Det är bara att hålla ut. Eftersom jag har ont precis hela tiden tar jag lustgas precis hela tiden, och till slut är jag helt snurrig och vet knappt var jag är. Men det är samtidigt lite skönt också. Någonstans här under övergångsfasen har bebisens hjärtljud legat lite högt. Barnmorskan vill kontrollera att hon inte har bajsat i fostervattnet, så hon tar hål på hinnorna. Men allt ser bra ut, fostervattnet är klart.

Plötsligt kommer första krystvärken. Jag blir jätteförvånad över hur den kändes. Hela kroppen spänns automatiskt, och förlossningen går in i ett annat skede. Det gör inte lika ont, bara mellan värkarna. Själva krystvärkarna är mer ansträngande än smärtsamma. Jag får lite värkstimulerande för att hjälpa kroppen. Jag har ingen aning om hur länge jag krystar, J tror runt en timme. Kroppen jobbar på, det enda jag behöver göra är att hjälpa till och lyssna på barnmorskans instruktioner. Till slut syns huvudet, och jag blir instruerad att hålla igen en värk för att inte gå sönder - det är verkligen jättesvårt inte spänna kroppen utan andas igenom. Jag lyckas nog inte helt, men behöver bara sy ett stygn efteråt. Värken efter det slinker hon ut. Jag blir jätteförvånad, hade inte riktigt något begrepp om hur långt det var kvar.  När huvudet väl var ute gled resten av kroppen ut på någon sekund som en hal ål. Det var en konstig känsla. Där låg vår lilla dotter! Nu är hon fyra dygn gammal, och jag kan fortfarande inte fatta det. Hon är finast i världen!