Fram till nyår

Sist jag träffade min läkare sa hon att vi skulle försöka med Pergotime fram till nyår, sen är det dags att ställa sig i kö för IVF (provrörsbefruktning). Sen får man stå i kö 3-6 månader. Så i så fall skulle väl processen med IVF börja till våren, senast till hösten. Jag känner mig kluven till det av flera anledningar. Det verkar väldigt obehagligt att ta ut äggen och jag brukar inte reagera så bra på hormoner, så det finns stor risk att jag kommer att bli väldigt påverkad psykiskt av hormonsprutorna.

Jag har hela tiden hoppats att jag ska slippa gå igenom det, speciellt eftersom jag faktiskt har blivit gravid. Min strategi just nu är att inte tänka på det för mycket, utan räkna dagar, äta piller och leva på. När det kommer får vi väl ta ställning till det.

Jag har börjat fundera på adoption som ett alternativ också. Tyvärr känner jag till flera fall där familjesituationen har blivit väldigt besvärlig och både barnen och familjen har mått väldigt dåligt. Så det känns inte självklart att adoptera. Jag känner en viss oro för att inte knyta an till barnet. Vad gör man då? På något sätt känns det som adoption är ett större steg än att försöka bli gravid. Egentligen handlar ju båda om att bli förälder, och oavsett om jag har biologisk koppling till barnet eller inte, så finns ju inga garantier för att vi kommer att leva lyckliga i alla våra dagar.

En nödvändig undersökning

Redan när jag fick min diagnos och fick Pergotime utskrivet, tyckte läkaren att jag skulle kontrollera passagen i äggledarna. Men jag blev gravid så snabbt att jag inte hann göra den. Min läkare, som var fantastiskt duktig, slutade tyvärr och min nya läkare tyckte inte att jag behövde göra undersökningen. Han resonerade som så att jag hade blivit gravid - alltså hade jag passage. I och för sig så hade ju graviditeten hamnat fel, men jag var lättad över att inte behöva göra undersökningen för jag tyckte den verkade obehaglig, så jag tjatade inte. Några månader senare var jag frustrerad över att jag inte blev gravid, att tiden bara gick. Jag undrade hur länge jag skulle äta Pergotime och vad som skulle hända sen. En läkare på kvinnokliniken sa att jag borde göra undersökningen - det var ju inte alls säkert att jag hade passage i äggledarna. Detta var jobbigt att höra eftersom jag hade fått motsatt besked av en annan läkare och jag visste inte riktigt vart jag skulle vända mig och vem jag skulle lita på. Jag fick en tid hos läkaren som hade sagt fel till mig i juni, men jag hann bli gravid innan dess.

Efter missfallet ringde jag på nytt och fick en remiss för att kontrollera passagen i äggledarna. Samtidigt skulle min nya läkare (ytterligare någon jag ännu inte träffat) kolla min livmoder och äggstockarna, antagligen för att se om jag svarade på Pergotime. Livmodern och äggstockarna kollas med vaginalt ultraljud, och det hade jag gjort förut. Men den andra undersökningen var jag lite mer nervös över, med rätta skulle det visa sig. En liten slang stoppades in i livmodern och man sprutade in en vätska för att kunna se äggledarna. Detta var otroligt obehagligt. Det kändes som om jag skulle spy, och varje gång vätskan sprutades in fick jag smärtor som påminde om mensvärk. Jag blev lite chockad över att det var så jobbigt, och jag koncentrerade mig så mycket på att inte spy, så jag upptäckte inte att jag höll på att svimma. Som tur var fanns en barnmorska med för att hålla koll på mig. Hon sänkte ryggstödet på gynstolen så att jag skulle få lite mer blod till hjärnan. Jag kallsvettades och hoppades att det snart skulle vara över. Läkaren försökte visa mig äggledarna på ultraljudet, men jag tänkte bara: "jag skiter i vilket, ta bara ur den här slangen ur mig!"

Som tur var fick jag goda nyheter. Jag har passage i båda äggledarna, även om det är lite trängre på den sidan jag hade utomkvedshavandeskapet. Jag frågade om förträngningen var orsaken till att det hade gått snett, men läkaren trodde på det omvända: det var på grund av utomkvedshavandeskapet som äggledaren var lite böjd och lite trängre än den andra.

Jag vågar inte hoppas

En morgon i juni tittade jag på ett graviditetstest som var klart positivt. Jag gick till min man och berättade att jag var gravid. "Jaha", sa han. Inte för att han inte vill ha barn, men för att han inte vågade hoppas. Det vågade inte jag heller. Ändå kunde jag inte låta bli att känna den där spirande glädjen, den där känslan av att bära på en fantastiskt hemlighet som bara min man och jag kände till. Jag såg det också som positivt att graviditetstestet hade gett så tydligt utslag, och jag kände på mig att det inte skulle bli utomkvedshavandeskap denna gång. Ändå var jag tvungen att boka in ett ultraljud i v 6 för att kontrollera att embryot låg rätt. Jag skulle precis börja min semester, det var sommar och allt kändes hoppfullt på något sätt. Jag räknade efter att jag skulle vara i v 11 när min semester tog slut, så den större delen av de första jobbiga månaderna skulle jag vara ledig. Det kändes så perfekt. Men redan första dagen på min första semestervecka började jag blöda. Jag hade fått en pytteliten blödning redan ett par dagar tidigare, men nu satte det gång på allvar. Inte mycket, men tillräckligt mycket för att bli orolig. Ändå kändes det helt annorlunda än förra gången. Ingen smärta på ena sidan, och blödningen var mer klumpig och blandad med vatten. Jag slutade blöda efter fyra dagar och hoppades in i det sista att det inte var ett missfall. Men när brösten slutade ömma i slutet på veckan förstod jag att jag hade förlorat mitt andra lilla knytt.

Trots detta genomgick jag en ultraljudsundersökning i v 6 som planerat. De tog ett graviditetstest som var negativt, och läkaren såg inga rester alls i livmodern. Jag hade haft ett mycket tidigt missfall. Trots att det kändes sorgligt, så var det samtidigt ett gott tecken: graviditeten hade hamnat rätt denna gång.

Om ägglossningstest

Hittade den här bloggen, som är det mest ingående som jag har hittat om ägglossningstest. Det här är en person som testar grundligt, minsann!

Just nu är jag osäker på om jag kan ha gjort något fel med testen. Jag borde ha haft ägglossning vid det här laget. Jag lutar åt att fortsätta testa för att vara på den säkra sidan. Blir lite orolig över att ägglossningen kommer senare och senare, kanske innebär det att Pergotime inte ger samma verkan längre?

Frustration och längtan

Efter tre långa månader fick vi äntligen försöka igen. Men trots att jag gick på Pergotime som skulle stimulera min ägglossning, hade jag svårt att avgöra om och i så fall när jag var fertil. Jag blev väldigt ledsen en gång när mensen kom en hel vecka försent, och jag insåg att vi hade haft sex en vecka för tidigt och missat chansen helt och hållet den månaden. Jag blev väldigt stressad av tanken på att vi skulle kunna missa fler ägglossningar. Man kan nämligen inte äta Pergotime i det oändliga, hormonerna lagras i kroppen så att man kan få betydligt fler barn på en gång än man kanske önskar. Även vid normal användning är risken/chansen för tvillingar tiodubblad. Min man föreslog ägglossningstest, men jag hade blivit avrådd från att använda dem på grund av att de är dyra och ökar stressen, och stress gör att det är svårare att bli med barn. Det är därför alla jämt säger: "det är bara att slappna av, så blir du gravid". Sure. Har man PCO är det inte bara att slappna av. Hur som helst. Men jag köpte test ändå, för jag kunde knappast bli mer stressad än jag var. Och det hjälpte faktiskt, då kunde jag se när jag fick ägglossning och behövde inte oroa mig för att vi hade missat den, och vi slapp ha sex på bestämda tider som robotar större delen av månaden.

Knyttet som hamnade fel

Redan efter andra omgången av Pergotime var jag gravid. Jag blev jätteglad, min man vågade inte hoppas riktigt. Det kändes som att nu var det vår tur, skönt att det kunde gå så här lätt! Men jag hade börjat blöda lite smått redan innan jag fick ett positivt graviditetstest, och testet var väldigt svagt positivt. Jag ägnade mycket tid åt att googla symptom på nätet och fick reda på att en blödning kunde innebära missfall, men det behövde inte betyda att något var galet. Med andra ord som graviditetssymptom - det var helt omöjligt att avgöra vartåt det bar hän.

Bara någon vecka senare började det blöda mer, men fortfarande mindre än en mensblödning. Jag började ändå tänka att det var kört, att jag inte skulle få behålla graviditeten. Det är svårt när man inte har varit gravid innan, eller fått ett missfall innan. Man vet ju inte hur det ska kännas. Jag var rädd för utomkvedshavandeskap, för jag kände till en tjej som hade dött av det. Även om dödsfall är väldigt ovanliga i Sverige, så var jag väldigt uppmärksam på om det gjorde ont, speciellt på ena sidan. Efter ett tag började jag känna en konstig, pulserande, svag smärta på ena sidan. Den strålade ner mot benet, men jag hade inte så superont som jag har hört att man ska ha. Jag ringde till sjukvårdsrådgivningen och kvinnokliniken och jag märkte att de tog mina symptom på allvar, men eftersom jag inte hade jätteont fick jag inte en tid förrän nästa dag.

Min man följde med mig till sjukhuset, och jag fick göra ett blodprov. Det visade att graviditeten inte var normal, och att jag antingen hade ett missfall eller ett utomkvedshavandeskap. Två läkare fick stå och stirra på ultraljudet och känna på min mage innan de konstaterade att det som var kvar av graviditeten inte satt i livmodern. Lilla knyttet hade inte fått en chans att överleva. Vid det här laget var jag chockad och hade svårt att ta in att jag inte bara hade förlorat mitt barn, utan att mitt tillstånd var potentiellt livshotande. Dessutom hade jag inte fått äta något på hela dagen eftersom jag eventuellt skulle bli tvungen att genomgå en operation för att åtgärda utomkvedshavandeskapet. Jag var darrig i benen och ringde efter min man som var på jobbet. Jag hade sagt till honom att det var okej att han åkte, för jag trodde ju "bara" hade ett missfall. Jag var helt oförberedd på vilka känslor som det här väckte. När han kom så slängde jag mig runt halsen på honom och bara grät. Jag hade smärtor som vid mens, benen bar mig knappt och jag var helt tom i huvudet. Jag kände mig utsatt och hjälplös på ett sätt som jag definitivt inte är van att känna mig. Normalt så klarar jag det mesta själv, nu fick jag inte lyfta tungt, resa bort någonstans eller träna ifall det mot all förmodan skulle orsaka en inre blödning.

Jag hade enorm tur i oturen. Läkaren sa till mig att jag slapp operation. Istället skulle jag få en liten dos med cellgifter som skulle hjälpa kroppen att få ut alla graviditetsrester. Jag fick min spruta och åkte hem. Sedan läste jag på Internet att det var helt nytt att behandla utomkvedshavandeskap med enbart cellgifter, tidigare hade man alltid opererat. En operation kan leda till ärrbildning i äggledarna, vilket ökar risken för ytterligare utomkvedshavandeskap, eller så blir äggledaren så skadad att man måste ta bort den. Jag var tacksam att jag slapp operation, ingrepp innebär ju alltid risker och dessutom skulle tiden för återhämtning bli längre. Min läkare (en grymt bra manlig läkare vid kvinnokliniken) sa att jag var tvungen att vänta med att försöka bli gravid i tre månader, för ett eventuellt foster skulle kunna bli påverkad av cellgifterna. Det kändes jobbigt att vänta så länge, jag ville försöka igen och glömma allt som hade hänt. Men nu i efterhand var det nog bra att få lite tid för att smälta det hela. Nu var vi tvungna att vara försiktiga så att jag inte skulle bli gravid - konstig känsla när man under så lång tid har gjort allt för att bli det! Jag fick ta regelbundna blodprov för att kolla så att graviditetshormonerna sjönk som de skulle, det gick ganska fort men jag började se ut som en knarkare mot slutet på grund av alla nålstick i armvecket.

En erfarenhet rikare, på gott och på ont.

Om att glädjas för andras skull

Idag köpte jag garn till en sparkdräkt som jag tänker sticka till mitt blivande syskonbarn, mitt första syskonbarn. När min bror ringde och berättade att de skulle ha barn var jag precis stressad över att ingenting hände. Jag hade förlorat min första graviditet, och jag var orolig att Pergotime inte fungerade längre. När jag hade lagt på luren ringde jag min mamma och grät. Jag vet inte varför jag reagerade så starkt. Det kom så nära eftersom det var just min bror som skulle få barn. Min lillebror. Han och hans fru hade försökt i kanske två månader. Det kunde väl ha varit vår tur först.

Jag lägger märke till varje gravidmage. Jag får ett styng i hjärtat när ännu en av mina vänner berättar att hon är gravid. De måste få glädjas över att de ska få barn. Jag vill inte att alla ska tassa på tå runt mig. Men samtidigt måste jag få känna sorg när jag gång på gång blir påmind om det jag inte har.

Min känsla över att bli faster är dubbel. Det är glädje och förväntan, och en viss bävan över att jag kanske måste förställa mig och låtsas glad trots att det känns som att jag dör lite grann inombords. För det är nog förställningen som är jobbigast. Att tvingas le och säga "grattis" när man helst av allt vill gråta. För man är ju glad för deras skull, det är ingen lögn. Men det är inte heller hela sanningen.

Det är lätt att känna som att man är den enda i hela världen som har fått vänta mer än ett halvår på att bli gravid. Därför är det skönt att höra om andra som har problem. För det är svårt att förstå hur det känns om man själv har blivit med barn på stört. Det är irriterande med folk som tror att de förstår och kommer med slentrianmässiga råd. Visst, jag kan väl "slappna av". Men min ägglossning sätter ju inte igång för det.

Jag tänker sticka på den där sparkdräkten och bearbeta detta.

Efter ett år

Efter att ha försökt bli gravida i cirka ett år kontaktade vi sjukvården för att få hjälp. Jag antar att många ringer och tror att de är infertila efter ett par månader, för jag upplevde att barnmorskan jag pratade med inte riktigt tog mig på allvar. Hon sa att vi skulle vänta ett par månader till innan vi ringde och bokade tid för en utredning. Men jag kände ju på mig att det var något som inte stämde med min mens, men hade inte kunskap nog för att kunna övertyga henne om att få komma tidigare. Dessutom hoppades jag nog att vi skulle hinna bli gravida så att vi slapp utredningen.

Men vi blev inte gravida. Efter att ha försökt i ca 1,5 år fick vi en tid på en fertilitetsmottagning. Vi fick möta en jättebra läkare som ställde en rad frågor till mig och min man. Hon ställde många frågor kring min menscykel, om jag var hårig, om jag hade problem med vikten. Jag förstod inte varför, men svarade på frågorna. Min man fick tid för ett spermaprov, och jag fick göra ett vaginalt ultraljud. Hon tittade lite på min livmoder och mina äggstockar. Jag fattar inte hur de kan tolka något utifrån de där suddiga bilderna, men det är hur som helst imponerande. Hon sa nästan direkt: "som jag trodde". Det blev man ju lite nervös av. När vi kom tillbaka till läkarens rum berättade hon att jag har någonting som kallas för PCO (Polycystiska ovarier). Det är en hormonrubbning som bland annat innebär att man inte har regelbunden ägglossning. Normalt sett måste man försöka få barn i ett år innan man söker hjälp. Har man PCO ska man söka hjälp direkt. Hade jag bara känt till att jag hade diagnosen hade vi inte behövt vänta så länge. Lite bittert, men det kändes otroligt bra att få ett svar så snabbt. Nu visste vi varför det var svårt för mig att bli gravid. Jag hade nästan aldrig ägglossning, så då är det ju lite svårt.

Som tur är kan man stimulera ägglossning med hjälp av ett läkemedel som heter Pergotime. Jag svarade väldigt bra på det och fick ägglossning direkt. Min mans spermaprov var också bra, plus lite andra blodprov jag hade tagit. Så allt såg ljust ut. Läkaren sa till mig: "det här kommer att gå fort".

Hon hade rätt.

I början

För tre år sedan gifte jag mig med mitt livs kärlek. Min man ville gärna försöka få barn direkt, av någon anledning kände han på sig att det skulle kunna ta tid. Jag läste på nätet om att man kunde lära sig att på naturlig väg avgöra när man har ägglossning, men jag tyckte det var svårt att tolka tecknen. Jag blev inte gravid under det första året, men oroade mig inte speciellt mycket över det. Jag visste ju att det kunde ta tid, och jag tänkte att det kunde vara bra för mig och min man att få tid tillsammans innan barnen kom. Det enda som bekymrade mig var att min mens var oregelbunden, och att jag inte verkade få ägglossning. Jag pratade med en barnmorska om det, men hon sa att om man har mens så har man ägglossning. Jag fick senare veta att det inte stämmer.

Testtider

Idag har jag tagit mitt första ägglossningstest den här cykeln. Jag tar test för att kolla att jag verkligen får ägglossning, att Pergotime fungerar som det ska. Hittills har det alltid fungerat, även om den var två veckor sen sist. Den här gången tror jag att cykeln har rättat till sig, att ägglossningen kommer när den ska. Men man vet aldrig.

Jag spolade äggledarna för en vecka sen, vilket ökar chansen att bli gravid. Försöker att tänka så lite som möjligt på det, men visst hoppas jag lite extra denna gång.

Varför jag skriver

Jag har upptäckt att det inte finns så många som skriver om sin barnlöshet. Kanske för att det är privat och jobbigt att tänka på. Eller för att de allra flesta får barn inom ett år eller två. Med den här bloggen vill jag skriva av mig lite, men kanske också kunna vara ett stöd för någon som kämpar med samma sak som jag.

En sak har jag bestämt mig för. Att inte låta längtan efter barn ta över mitt liv. Jag har mycket annat i mitt liv som är meningsfullt och som jag är tacksam för. Barn är inte allt. Men det är en stark längtan, och en sorg som ibland gör sig påmind.