Specifikt (V 8, 7+0)

Varje dag finns det EN och bara en grej jag kan tänka mig att äta. Allt annat känns oaptitligt. Laga mat känns jättejobbigt - och då älskar jag vanligtvis att laga mat. I fredags längtade jag efter köttfärssås och spagetti så mycket att jag nästan började gråta när jag tänkte på att J skulle handla och laga den åt mig (gravidhormoner, hallå). Igår tyckte jag att pulversoppa var grejen. Minestrone, närmare bestämt. Idag ville jag ha något med kyckling, och sen kom jag på att det var kycklingrulle som jag var tvungen att äta. J åkte snällt och köpte. Ikväll har han lovat att köpa lakritsbåtar till mig.

Jag märker att han tänker mycket på barnet, han pratar namn och undrar över saker och ting. Känns jättehärligt att ligga och prata om barnet - om det blir en tjej eller kille, vad han eller hon kommer att ha för egenskaper. Det för oss närmare varandra. Det är jag jätteglad över. Annars är det en tung dag. Ingen speciell anledning, det känns bara deppigt. Jag tror att det är illamåendet och tröttheten som slår hårt. Orkar verkligen ingenting idag, ögonen svider av trötthet hela tiden.

Idag går jag in i V 8, och ultraljudet närmar sig. Något jag både ser fram emot och bävar inför. Men jag är åtminstone inte lika skräckslagen som för någon vecka sedan. Den här veckan är embryot stort som ett smultron och har tydliga fingrar och tår. Tänderna, gommen och öronen håller på att formas. Ögonen börjar få ögonlock. Testiklar eller äggstockar bildas. Denna vecka och fram till V 21 fortsätter alla organ som redan är formade att specialiseras och utvecklas. Helt otroligt egentligen! Det lilla livet är bara någon centimeter, men nästan allt är på plats!

Hälsosamtal

Träffade barnmorskan idag för ett hälsosamtal. Jag var till henne i samband med mitt utomkvedshavandeskap, men då hade jag redan börjat blöda och anade att det inte skulle gå vägen. Nu kändes det bättre, och jag är inte lika orolig även om jag inte har slappnat av helt. Barnmorskan påpekade att jag statistiskt sett har fått min beskärda del av "misslyckade" graviditeter - statistik tröstar tyvärr inte, och det förstod hon nog. Men snällt av henne att försöka! I övrigt så var det inte så mycket nyheter - hade hört det mesta. Fick väga mig - och jag vägde mer än jag någonsin har gjort. Jag mår skit när jag tycker att jag väger för mycket och därför har jag ingen våg hemma. Blir för fixerad vid det. Men nu är jag ju gravid, och ska gå upp ännu mer. Till min förvåning upptäcker jag att jag tycker tanken är jobbig. Vill inte bli för stor. Mannen tyckte inte att jag skulle grubbla över det - det är ju som det ska vara. Kroppen ställer om sig. Normalt sett när jag känner att jag har gått upp för mycket brukar jag ge mig ut och springa i några veckor, och så känner jag mig fräschare igen. Men nu känns det inte tryggt att göra det. Måste vänja mig vid tanken på att kroppen kommer att förändras. Måste försöka ta mig ut och röra på mig så mycket jag orkar för att må så bra som möjligt.

Känns skitfjantigt att gnälla om det här, men den här bloggen finns ju trots allt till för att jag ska kunna dela med mig av mina tankar och känslor. När jag var tonåring hade jag ätstörningar - inte så allvarliga, men jag kan tyvärr fortfarande fastna i en stress över min kropp och min vikt. Speciellt vågen är min fiende. Jag kan vara helt nöjd över hur min kropp ser ut, väga mig och plötsligt bli missnöjd. Mitt sätt att hantera det här är helt enkelt att inte väga mig. Men nu är jag tvungen att väga mig regelbundet hos barnmorskan. Kanske nyttigt att lära sig hantera de där läskiga siffrorna.

Våfflor

Åt våfflor ikväll (läs torsdag kväll). Det gör jag inte om. Höll på att spy och fick sura uppstötningar. Fet mat går alltså bort från och med nu. Speciellt på kvällen. Att äta ett kokt ägg hjälpte inte. Att knapra på en skorpa hjälpte däremot. Man lär sig rätt snabbt vad som funkar. Usch vad obehagligt, hoppas det går över tills imorgon!

V 7 (6+0)

Idag går jag in i v 7. Känns stort! Lite jobbigt bara att ultraljudet inte är förrän om 1, 5 vecka och jag är redan nervös. Nej, inte nervös. Rädd. Jag är så rädd att fostret inte lever längre. Då vet jag verkligen inte vad jag tar mig till. Jag kommer bli så otroligt ledsen. Korkat att ta ut det i förskott,  jag vet. Men jag kan inte låta bli.

Den här veckan fortsätter ansiktsdragen att formas. Hjärtat slår med 150 slag i minuten, och fostret börjar röra på sig! Fast det kommer inte kännas på länge...

Trötthet (5+5)

Tröttheten fortsätter att övermanna mig, och jag märker att jag måste äta ofta och inte slarva, annars smyger sig ett lätt illamående på. Trodde inte att det skulle kännas så här, det är nästan så att jag tror att jag inbillar mig. Jag hade förväntat mig mer att må skitilla och spy varje morgon. Det här är ju fullständigt uthärdligt. Men jag ska nog inte ropa hej än... Köpte keso och bananer till jobbet och åt det med kanel. Rätt gott faktiskt, och mättande. Bananer innehåller B6, som ska lindra illamåendet. Jag lär mig rätt snabbt att inte chansa och ge mig iväg någonstans utan att ha ätit något. Får se till att ha gott om tilltugg på jobbet, skulle inte förvåna mig om de snart fattar vad som är på gång om jag sitter med keso och bananer varje förmiddag. Vi är rätt öppna med varandra, och alla (5 pers) vet att vi har haft svårt att få barn.

Jag vill inte berätta för folk, men det är så många som vet att vi har gjort IVF, så jag får ofta frågor. Vill inte behöva höra av mig till 20 pers om jag får missfall sen (så många är det ju inte riktigt). Tycker också att det är lite jobbigt att folk blir så glada. Jag är inte så glad själv, försöker allt jag kan att inte hoppas för mycket. Men visst hoppas jag ändå. Visst har jag en bra känsla nu när jag har kommit så här långt utan att blöda. Ultraljudet skrämmer mig. Det känns som om vi inte kan ha en sådan tur att det tickar ett litet hjärta där inne. Det händer andra, inte oss.

Firar

Firar att jag idag tog min sista Lutinus! Känns som en lättnad att slippa det där kladdet. Kanske kan jag bli av med lite biverkningar också - men det är svårt att veta vilka symptom som beror på graviditeten, och vilka som beror på medicinen.

Jag är jättetrött nu, känner verkligen att jag är tröttare än normalt. Men helgen har i och för sig varit ganska intensiv. Brorsan med fru och barn var här. Så mysigt att gosa med min lilla brorsdotter som fyllde fem månader igår! Hon är i en väldigt mysig ålder, glad och nöjd för det mesta. Det var så roligt att träffa dem, men jag ser fram emot en lugn kväll. Ska kanske ta en tupplur först bara...

V 6

Idag går jag in i v 6 (eller ungefär, vet inte hur man räknar vid IVF). V 6 är det om man räknar från sista mensen, och äggplocket var två veckor och en dag efter sista mensens första dag. Har varit enormt trött hela dagen. Kom verkligen inte upp imorse, hade inte någon tid att passa, så jag sov en timme till. När jag kom hem sov jag igen, och däremellan var jag också så trött att det var jobbigt. Tror att jag har en infektion som spökar dessutom. Två kvällar i rad har jag dessutom haft svårt att somna, vilket innebär för lite sömn och alltså ännu mer trötthet. Sömnlöshet är en biverkning av Lutinusen, och tillsammans med gravidtrötthet blir det sådär bra.

På söndag slutar jag med Lutinusen, och det är ju skönt. Samtidigt börjar jag noja. Tänk om jag får missfall då? Tänk om alla hormoner bara har hållit kvar graviditeten? Borde jag inte må sämre? Känna mig illamående? Tänk om något är fel? Ni förstår lite vad det är som snurrar runt i huvudet på mig. Problemet är att det inte finns någon möjlighet att veta. Även om jag skulle ha alla gravidsymptom i världen, skulle jag kunna få missfall ändå. Jag kan bara vänta och se. Och lita på att läkarna vet vad de gör som inte ger mig mer Lutinus. De sa att kroppen tar hand om det själv efter det. Tålamod...

Samtal

Idag ringde jag fertilitetsmottagningen här hemma och i Örebro. Båda sa grattis (kan fortfarande inte riktigt känna mig glad, så jag lät nog måttligt entusiastisk). Jag fick en tid för ultraljud den 4 juni. Trodde att jag skulle få tid typ nästa vecka. Det är ju jättelångt kvar! Hur ska jag kunna vänta så länge? Men bättre det än att åka dit för tidigt så att de inte kan se något, i och för sig.

Just nu kan jag ändå glädja mig över att jag har slagit rekord: jag har aldrig gått så här långt i en graviditet utan att blöda. Det är ju positivt!

Värker

Molvärken fortsätter att göra sig påmind, ibland gör det ont. Minns inte att det har känts så här mycket under tidigare graviditeter, så det tar jag som ett gott tecken. Då kanske livmodern och embryot utvecklas som det ska. Tröttheten kom igår. Jag hade sovit nio timmar men hade ändå grus i ögonen hela dagen. Inte lika lång sömn inatt, men borde ändå inte ha gjort mig så trött som jag har varit. Känslan är dubbel. Jag är glad för varje symptom, samtidigt är det plågsamt att vara så trött,  speciellt i mitt sociala jobb. Bävar för illamåendet. Slarvar nämligen med mattider en hel del. Det måste upphöra om jag ska kunna fungera på jobbet och hemma. Men det är en liten uppoffring om det leder till ett barn!

Var bara tvungen att kolla...

...och japp, jag är fortfarande gravid! Nu ska jag inte testa förrän onsdag.

Och så tankarna

Varje gång jag känner av en molande värk i magen kommer tankarna. Är det kört nu? Jag går in på toan, studerar toapapperet noga. Pustar ut. Inget rött eller rosa. Ibland tänker jag att jag måste ta ett nytt test för att kolla att det verkligen är sant. Tänk om testen visar fel! Har en massa test hemma, men jag är bortrest nu. Tänkte: skulle kanske åka till närmaste mataffär och kolla om de har något test. Måste kolla nu! Men jag hejdade mig. Vad som än händer i min mage, så kan jag inte påverka det.

Ibland känns värken annorlunda. Mer ont än molande. Det känns bättre, för det är inte mensvärksliknande. De senaste två dagarna har det stuckit till i min högra ljumske lite då och då. Vet inte vad det är för nåt, lite skumt.

Jag tror att grunden till min oro är att det gick så lätt. Det känns som om vi inte kan ha sån här tur. Det kan väl inte ha fungerat? Det kan väl inte bli så att jag får behålla det lilla livet i magen? Å andra sidan kan man väl knappast säga att den här resan har varit lätt. Många kringelikrokar har det blivit. Någon gång kanske det får gå lätt också.

Kristi Himmelsfärd

Har passat på att åka iväg till föräldrarna en sväng. Skönt att vara här. Strax åker vi till landet. Vi ska gå på spa, och så ska jag träffa min goa mormor. Åker hem på lördag eftermiddag. Mannen är på spelkonvent i min  hemstad, och då åkte jag med. Vi åkte halv sju imorse, galet tidigt!

Känner inte så mycket, det ilar och drar i magen då och då. Läser graviditetsappar för fullt - planen är att recensera dem på bloggen så småningom. Jag tycker också det är kul att veta vad som händer. Redan nu formas alla organ, så det är en otroligt viktig tid - allt måste klaffa. Embryot är stort som ett senapskorn. Eller en apelsinkärna, beror på vilken app man läser.

Jag känner mig lugn just nu, det som sker, det sker. Berättade för mamma och pappa, och de blev såklart glada. Gladare än mig nästan. Än kan mycket hända, känner att jag måste påminna mig själv om det hela tiden.

Ruvardag 10

Testade positivt idag också, fast denna gång på morgonen. Och visst dök det upp ett streck idag också, något starkare. Jag känner mig tyvärr inte särskilt glad. Jag har ju varit gravid två gånger förut, och det har inte slutat bra. Jag har aldrig kommit längre än till v 6. Så först vid ultraljudet som jag kommer göra i v 7 kommer jag känna mig glad, om ens då. Jag är inte så orolig för ett nytt utomkvedshavandeskap, för den gången testade jag inte positivt förrän några dagar efter BIM. Det är helt enkelt för tidigt, det verkar som om hormonerna ökar mer än de skulle göra om det lilla livet satt fel. Men missfall kan det ju definitivt bli. Risken för missfall är 20%, om jag har läst rätt. Det innebär ju att chansen är ganska stor att jag får behålla graviditeten. Men jag tror det är bra för mig att hålla nere förhoppningarna, åtminstone ett tag framöver.

Oväntat

Fick ett infall i eftermiddags och tog ett test. Trodde absolut inte att det skulle visa något, men visst kröp det fram ett streck! Men är det ens möjligt så här tidigt? 11 dagar efter äggplocket! Visst kan man få positivt resultat vid en vanlig graviditet, men vid IVF? Ägget har ju precis implanterats! Ovitrelle kan ju ge ett falskt plus i 10 dagar efteråt, men det har gått 13 dagar. Så det borde inte vara det. Vad tror ni?

Ruvardag 9

Igår fick vi hem brevet från Örebro som vi hade väntat på. 2 blastocyster klarade sig så bra att de blev nedfrysta. Vi tyckte att det lät lite. Jag fick ju ut 13 ägg, och av dem gick bara tre att använda? Men det kanske är normalt, vad vet jag. Hur som helst är det ju ett passande antal eftersom vi har tre gratis försök. Jag kommer inte behöva göra om äggplocket den närmaste tiden åtminstone.

Idag börjar Hcg att leta sig in i blodet, för att om några dagar kunna synas på ett graviditetstest. Jag har ingen bra känsla. Det känns inte som jag är gravid. Men jag får försöka att hålla mig neutral. Livet rullar ju på snabbt, som tur är. Snart är testdagen här.

Ruvardag 8

Idag är implantationen färdig, och det som ska bli moderkaka och foster börjar utvecklas. Jag känner mig inte speciellt gravid. Har ömma bröst och lite mensvärk, men det är också biverkningar av Lutinus. Så det är bara att hoppas och vänta. Som varje gång. Längtar efter den dag då jag kan sluta ta Lutinus, det är ganska obehagligt när tabletten smälter och rinner ur mig. Känns som jag kissar på mig, och det är ju aldrig trevligt. Måste ha trosskydd hela tiden och byta ofta.

Känner mig rätt lugn. Skönt att vara ledig torsdag-lördag denna vecka. Jag ska åka hem till föräldrarna, och det ska bli skönt att komma bort (igen). Trots allt är det svårt att fokusera på jobbet nu, så det är bra med lite ledighet med roliga saker inplanerade.

På fredag ska jag tjuvtesta, har jag bestämt mig för.

Ruvardag 7

Idag fortsätter implantationen i livmodern. Jag känner mig lite bättre till mods efter att ha varit på bröllop hela dagen igår. Det var mannens vänner som gifte sig, men jag har hunnit lära känna dem och de andra i kompisgänget lite vid det här laget, trots att vi alla bor långt ifrån varandra. Skönt att träffa folk som inte vet om vad vi är inne i, att man kan prata om helt andra saker. Ett lyckat bröllop var det också! Strax åker vi hem, måste jobba ett par timmar ikväll.

Ruvardag 5

Idag gräver sig blastocysten djupare ner i livmoderslemhinnan, och påbörjar implantationen. Igår upptäckte jag lite blod när jag satte in kvällens Lutinus. Det skulle ju kunna vara vad som helst, men jag inbillar mig att något av alla hormonerna jag har fått har gett mig sköra slemhinnor. Har också haft problem med näsblod i nästan en vecka.  Det har jag aldrig annars.

Vaknade med huvudvärk och en sorgsenhet i kroppen. Den här väntan tär på mig. Inte förrän om 1, 5 vecka vill kliniken att jag ska testa. Men jag kommer nog tjuvtesta på redan på torsdag. Brukar jobba hemifrån på fredagar, men det är inte så mycket att göra, så jag ska kanske ta det lugnt istället. Jag styr nämligen över min egen arbetstid i stor utsträckning, vilket är en fördel just nu. I helgen ska vi bort på bröllop, vilket säkert blir roligt. Då blir det lite annat att tänka på. Man får klä upp sig och träffa förhoppningsvis trevliga människor. Det kan nog bli en bra helg, bara jag kan släppa alla tankar för en stund.

Ruvardag 4

Klockan är precis efter midnatt, och jag borde verkligen sova. Men istället ligger jag och tänker på hur konstigt det känns att folk runt omkring mig blir gravida till höger och vänster, och för mig verkar det omöjligt. Det känns verkligen inte som att det kan hända. Det är något som händer andra. Och så börjar jag grubbla över vad vi gör om våra tre IVF-försök inte lyckas. Lägger man ner då? Hur lär man sig hantera att folk kommer med ogenomtänkta kommentarer och undrar vi man har tänkt "skaffa" barn när det kanske aldrig blir några barn för vår del. Superdeppigt, jag vet. Men jag blev triggad av ytterligare en kompis på Facebook som annonserade sin graviditet. Inget fel med det, jag förstår att hon är superglad. Men jag fixar liksom inte ens skriva grattis till henne och känner mig taskig. Jag känner mig så skör just nu, är i någon slags limbo mellan hopp och förtvivlan. Vet aldrig hur jag kommer att hantera ett nytt barnbesked. Ibland känns det lugnt, men ibland är det som att få en örfil. Är så rädd att det ska låta falskt när man gratulerar. Så jag undviker det. Om inte magen är för stor - då måste man ju ändå säga något.

J säger att det är tuffare för mig, för tjejer pratar liksom om relationer och barn hela tiden. Det är ofta så vi relaterar till varandra. Och då blir det mycket barnsnack. Han pratar mest intressen med sina kompisar, och då blir det inte så nära inpå.

Nu när jag har skrivit av mig känns det lite bättre. Kan nog sova nu. Om lilla livet lever, börjar hon fästa i slemhinnan idag. Kämpa på där inne!

Ruvardag 3

Idag börjar blastocysten att kläckas ur sitt skal. Visst kan man väl inte säga exakt vad som händer där inne, men jag tycker ändå det är lite kul att ha koll på dagarna. Var väldigt illamående sent på kvällen även igår, och imorse krampade det i magen rätt rejält. Tycker att det borde vara för tidigt för både illamående och växtxärk i livmodern, så jag tittade på bipacksedeln till Lutinus, och mycket riktigt: både illamående och kramper är vanliga biverkningar. Jag är alltid så ospeciell, får alltid bara de vanligaste biverkningarna. Nu mår jag bra och har precis sagt hejdå till ett par vänner som sov över, så vi får se vad jag hittar på idag. Kanske en promenad i något fint spår? Vi får se. Ha en bra 1 maj!