Sist jag träffade min läkare sa hon att vi skulle försöka med Pergotime fram till nyår, sen är det dags att ställa sig i kö för IVF (provrörsbefruktning). Sen får man stå i kö 3-6 månader. Så i så fall skulle väl processen med IVF börja till våren, senast till hösten. Jag känner mig kluven till det av flera anledningar. Det verkar väldigt obehagligt att ta ut äggen och jag brukar inte reagera så bra på hormoner, så det finns stor risk att jag kommer att bli väldigt påverkad psykiskt av hormonsprutorna.
Jag har hela tiden hoppats att jag ska slippa gå igenom det, speciellt eftersom jag faktiskt har blivit gravid. Min strategi just nu är att inte tänka på det för mycket, utan räkna dagar, äta piller och leva på. När det kommer får vi väl ta ställning till det.
Jag har börjat fundera på adoption som ett alternativ också. Tyvärr känner jag till flera fall där familjesituationen har blivit väldigt besvärlig och både barnen och familjen har mått väldigt dåligt. Så det känns inte självklart att adoptera. Jag känner en viss oro för att inte knyta an till barnet. Vad gör man då? På något sätt känns det som adoption är ett större steg än att försöka bli gravid. Egentligen handlar ju båda om att bli förälder, och oavsett om jag har biologisk koppling till barnet eller inte, så finns ju inga garantier för att vi kommer att leva lyckliga i alla våra dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar