Idag köpte jag garn till en sparkdräkt som jag tänker sticka till mitt blivande syskonbarn, mitt första syskonbarn. När min bror ringde och berättade att de skulle ha barn var jag precis stressad över att ingenting hände. Jag hade förlorat min första graviditet, och jag var orolig att Pergotime inte fungerade längre. När jag hade lagt på luren ringde jag min mamma och grät. Jag vet inte varför jag reagerade så starkt. Det kom så nära eftersom det var just min bror som skulle få barn. Min lillebror. Han och hans fru hade försökt i kanske två månader. Det kunde väl ha varit vår tur först.
Jag lägger märke till varje gravidmage. Jag får ett styng i hjärtat när ännu en av mina vänner berättar att hon är gravid. De måste få glädjas över att de ska få barn. Jag vill inte att alla ska tassa på tå runt mig. Men samtidigt måste jag få känna sorg när jag gång på gång blir påmind om det jag inte har.
Min känsla över att bli faster är dubbel. Det är glädje och förväntan, och en viss bävan över att jag kanske måste förställa mig och låtsas glad trots att det känns som att jag dör lite grann inombords. För det är nog förställningen som är jobbigast. Att tvingas le och säga "grattis" när man helst av allt vill gråta. För man är ju glad för deras skull, det är ingen lögn. Men det är inte heller hela sanningen.
Det är lätt att känna som att man är den enda i hela världen som har fått vänta mer än ett halvår på att bli gravid. Därför är det skönt att höra om andra som har problem. För det är svårt att förstå hur det känns om man själv har blivit med barn på stört. Det är irriterande med folk som tror att de förstår och kommer med slentrianmässiga råd. Visst, jag kan väl "slappna av". Men min ägglossning sätter ju inte igång för det.
Jag tänker sticka på den där sparkdräkten och bearbeta detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar