Efter att ha försökt bli gravida i cirka ett år kontaktade vi sjukvården för att få hjälp. Jag antar att många ringer och tror att de är infertila efter ett par månader, för jag upplevde att barnmorskan jag pratade med inte riktigt tog mig på allvar. Hon sa att vi skulle vänta ett par månader till innan vi ringde och bokade tid för en utredning. Men jag kände ju på mig att det var något som inte stämde med min mens, men hade inte kunskap nog för att kunna övertyga henne om att få komma tidigare. Dessutom hoppades jag nog att vi skulle hinna bli gravida så att vi slapp utredningen.
Men vi blev inte gravida. Efter att ha försökt i ca 1,5 år fick vi en tid på en fertilitetsmottagning. Vi fick möta en jättebra läkare som ställde en rad frågor till mig och min man. Hon ställde många frågor kring min menscykel, om jag var hårig, om jag hade problem med vikten. Jag förstod inte varför, men svarade på frågorna. Min man fick tid för ett spermaprov, och jag fick göra ett vaginalt ultraljud. Hon tittade lite på min livmoder och mina äggstockar. Jag fattar inte hur de kan tolka något utifrån de där suddiga bilderna, men det är hur som helst imponerande. Hon sa nästan direkt: "som jag trodde". Det blev man ju lite nervös av. När vi kom tillbaka till läkarens rum berättade hon att jag har någonting som kallas för PCO (Polycystiska ovarier). Det är en hormonrubbning som bland annat innebär att man inte har regelbunden ägglossning. Normalt sett måste man försöka få barn i ett år innan man söker hjälp. Har man PCO ska man söka hjälp direkt. Hade jag bara känt till att jag hade diagnosen hade vi inte behövt vänta så länge. Lite bittert, men det kändes otroligt bra att få ett svar så snabbt. Nu visste vi varför det var svårt för mig att bli gravid. Jag hade nästan aldrig ägglossning, så då är det ju lite svårt.
Som tur är kan man stimulera ägglossning med hjälp av ett läkemedel som heter Pergotime. Jag svarade väldigt bra på det och fick ägglossning direkt. Min mans spermaprov var också bra, plus lite andra blodprov jag hade tagit. Så allt såg ljust ut. Läkaren sa till mig: "det här kommer att gå fort".
Hon hade rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar