Sedd

Som jag har nämnt någon gång tidigare är jag kristen. Något som har gett mig tröst den senaste tiden är något som de flesta inte känner till: Bibeln är full av kvinnor som inte kan få barn. Barnlöshet var på biblisk tid det värsta som kunde hända, barn var livets mening ännu mer än det är idag. Barn sågs också som en välsignelse från Gud. Därför finns det många berättelser om förtvivlade kvinnor i Bibeln. Kvinnor som Gud ser.

Sara var gammal. Hon och hennes man Abraham hade fått ett löfte från Gud, ett löfte om att de skulle få en son tillsammans. Men åren gick. Till slut trodde varken Sara eller hennes man att de skulle kunna få barn, Sara hade kommit in i klimakteriet. Men en dag besöker tre män dem, och berättar att inom ett år ska de ha fått ett barn. Sara ler för sig själv, men männen (änglarna) får rätt. Inom ett år föder Sara sonen Isak, vars namn betyder "Han ler".

Hanna var gift med en man som också hade en annan fru. Mannens andra fru fick barn på löpande band, medan Hanna förblev barnlös. Hon var också ensam i sin förtvivlan, för hennes man förstod henne inte riktigt. En dag gick hon till templet i Jerusalem och bad. Hon viskade sin bön till Gud, men en av prästerna där trodde att hon var berusad och sa till henne på skarpen. Då berättade hon att hon hade bett till Gud om det som låg på hennes hjärta, och prästen sa: Gud har hört din bön. Snart födde hon en son, Samuel.

Elisabeth var släkt med Jesu mor Maria. Hon var egentligen för gammal att få barn, men hennes man Sakarias fick av en ängel veta att Elisabeth skulle få en son. Så blev det, hon fick en son som fick namnet Johannes.

Det här är bara några av de berättelser om kvinnor som inte kan få barn. De levde i en annan tid, men brottades med samma sak som jag gör. Jag blir glad över att dessa berättelser finns med i Bibeln. Gång på gång kan man läsa om hur Gud ser de som är barnlösa, de som är fattig och utsatta på olika sätt. Jag vill också tro att Gud ser mig, och alla andra som kämpar med barnlöshet.

Gott nytt år på er!

Lärdomar från förra nojandet

Jag blev sänkt av mensen, men nu är jag tillbaka igen! Idag är det dags för dag ett av Pergotime-omgång fem efter missfallet i juni. För att undvika att bli knäckt nästa gång ska jag försöka påminna mig om några saker:

1. Det går ALDRIG att veta om ett symptom beror på PMS eller på att jag är gravid! Denna gång hade jag väldigt ömma bröst och trodde verkligen att det var något annat än PMS, men hade helt fel. Hade sura uppstötningar och läste att det kunde vara ett tidigt symptom, men icke. Till nästa gång ska jag inte ens försöka gissa, det är ingen idé. Bara ett positivt graviditetstest kan bekräfta en graviditet.

2. Häromdagen raderade jag alla gravid-appar från telefonen. Annars brukar jag efter ägglossningen läsa apparna varje dag och tänka: "om jag är gravid så är mitt lilla knyte så här stort". Gör bara att man bygger upp ännu mer förväntningar. Nästa gång ska jag inte ladda ner någonting förrrän jag vet att jag är gravid.

3. Jag ska inte ta ett graviditetstest förrän dagen för förväntad mens. Allt detta testande blir bara dyrt och gör mig ledsen. Jag kan ju ändå inte få ett säkert resultat förrän då, så alla dessa negativa test drar ut på processen.

Jag skulle kunna kalla detta för mina nyårslöften. Och som med alla nyårslöften, är det troligt att jag bryter mot ett eller flera av dem inom en snar framtid...

God jul, hej mens

Som beräknat kom mensen på själva julafton. Trist. Har varit lite ledsen idag, men nu känns det bättre. Jag får försöka njuta av att vara ledig, att få tid med familjen. Visst önskar jag att det skulle vara annorlunda, men jag blir inte gladare av att tänka så. När jag pratade lite med mamma idag stockade det sig i halsen. Jag vet ju att barnlöshet inte innebär att jag är misslyckad, ändå känns det så. Det gör ont. När vi pratade förstod jag att mina föräldrar inte har velat fråga mig hur det går för att de var rädda för att jag skulle känna att de tjatade på mig, eller att jag skulle tycka det var jobbigt att prata om. Och jag som har tänkt att de inte orkar bry sig! Det värmde mitt barnlösa hjärta att få reda på att så inte är fallet. Känner mig helare, mer älskad och mindre misslyckad ikväll.

Varför så negativt

Tog ett nytt test i morse, två dagar före förväntad mens. Negativt igen. Blev inte lika ledsen denna gång, var ledsen så det räckte i torsdags. Det känns som att jag har graviditetssymptom, inte PMS,  men det där är ju så svårt att bedöma. Bereder mig på att mensen kommer julafton eller juldagen. Ska se till att vi har Alvedon och bindor hemma och försöka tänka på nåt annat.

Deppigt

Jag är trött och ledsen. Sliten. Tog ett tidigt graviditetstest idag, såklart negativt. Jag har fyra dagar till förväntad mens, men jag försöker mentalt ställa in mig på att det inte blir något. Det känns extra tufft eftersom det kommer bli barnfokus hela julen. Det är så svårt att vara ledsen när man måste vara glad. För så känns det, att jag måste vara glad för att inte verka självisk som inte kan unna någon annan att få barn. Det gör jag, men det är bara så svårt, och det gör mig så ledsen. Mina föräldrar har slutat fråga hur det går, istället är allt fokus hos min bror och deras barn. Det är inte konstigt, men det gör ändå ont. Såg verkligen fram mot julen tidigare, men inte längre. Vill bara vara hemma och deppa, eller jobba och hålla mig sysselsatt.

Jag vet att det inte går att veta

Jag har tänkt ta graviditetstest torsdag morgon. Egentligen kan jag inte få ett säkert svar före julafton, men jag tänker inte utsätta mig för att ta då, och bli besviken. Det skulle ju bli en kul jul. Om jag tar på torsdagen och är gravid, så hinner jag också ringa fertilitetsmottagningen och beställa tid för ultraljud för att se att graviditeten sitter rätt. Det ska ske i v 6, och under helgerna har de säkert stängt en del.

För vissa är det juletid nu, men jag har istället drabbats av det stora nojandets tid. Jag grubblar över symptom, vrider och vänder på allt som händer i kroppen. Min bröst är lite ömma, men inte jätteömma, och jag har fått för mig att brösten börjar ömma senare de gånger jag har varit gravid, jämfört med när jag har PMS. Tycker jag är lite illamående också, men det tycker jag varje månad så det fäster jag mig inte så mycket vid. Är trött, men går och lägger mig för sent om kvällarna, så det är ju inte så svårt att hitta orsaken till det. Det är lugnt på jobbet nu, vilket är både bra och dåligt. Jag får lite för mycket tid med mig själv och mina tankar - inte så bra. Men jag kan känna mig lite seg och ledsen om jag är det - vilket är bra. Jag är väldigt glad att jag kan älta allt det här på den här bloggen, så slipper jag tjata ihjäl min omgivning eller bära på alla tankar själv. Jag tror att det är svårt att förstå hur man kan tänka så här mycket på symptom och kroppen och test etc, om man inte själv har haft svårt att bli gravid. Det är ungefär som de som träffar sitt livs kärlek när de är tjugo, och sen inte kan förstå varför andra tycker det är jobbigt att de inte har träffat någon än. Det är ovissheten - att inte veta om det någonsin kommer att hända, som är påfrestande. Och att allt händer i min egen kropp och därmed ständigt bli påmind utan att kunna påverka speciellt mycket. Det som sker i kroppen händer ju bara. Jag vet inte om ägget som släppte denna månad är livsdugligt, om det får möjlighet att fästa sig. Om någon spermie hann fram, och hur den spermien gjorde sitt jobb.

Skulle vara gött att bara ta paus från kroppen ett tag.

Välkommen till världen!

I natt fick jag mitt syskonbarn, en liten tjej. Jag säger som prinsen: "känslorna är all over the place". Jag känner mig glad att bli faster, det känns spännande att få lära känna en liten ny släkting som jag kommer att få följa genom livet. Samtidigt känner jag en sorg som är svår att förklara. Jag kan ärligt talat inte säga om jag är glad eller ledsen, bara att det är mycket känslor. Känner mig lite orolig över att jag snart ska ha mens. Det blir nog tufft att ta allt barnsnack i jul om jag precis har fått veta att det inte blir något denna gång heller. Suck. Ibland känns livet lite hårt.

Inte så fräckt

Sen senaste mensen har jag haft en del finnar. Jag får i regel inte vanliga finnar, utan de är djupliggande, gör ont och ger ärr. Detta började när jag var ungefär arton år, och jag har förstått att det är några år efter första mensen då de flesta med PCO får sina symptom. Acne är ett klassiskt symptom. Jag har aldrig haft så många finnar, så därför har läkarna inte vetat vad de ska göra med mig - de har inte velat sätta in starka mediciner med stora biverkningar eftersom jag inte har haft så stora problem. P-pillret Diane har jag ätit i två omgångar. De har hjälpt mig mot acnen, men tyvärr har jag inte mått bra utav dem, jag har blivit nedstämd.

Nu anser jag inte längre att jag har ett problem, jag får små utbrott som nu, men huden är inte så fet och det är inte lika mycket som tidigare. De gör ont mer än de syns. Just nu har jag en på baksidan av örat, det har jag ganska ofta. Delar av örat svullnar upp, helt enkelt. Ganska störigt, men det syns ju inte direkt. Sedan har jag ett par vid käklinjen. Det är som en liten böld, och det gör väldigt ont om man kommer emot den. Förut idag kändes det infekterat, huden kändes varm och det bultade runt omkring finnarna. Hoppas inte utbrottet nu innebär att mina hormoner är mer i ofas än tidigare, så att det är svårare för mig att behålla en eventuell graviditet. Men - om det är så, kan jag inte göra mycket åt det.

Orättvis värld

Pratade med min bror idag, han och hans fru ska ha barn när som helst. Det var kul att prata med honom, samtidigt blir jag så ledsen. Varför kan inte vi få uppleva det där? Varför måste det vara så svårt för oss? Det känns så väldigt orättvist. Vill så gärna att det ska funka den här gången. Som alla gånger. Som alla månader vi har hoppats, och blivit besvikna.

Att hålla sorgen på avstånd

I mitt jobb träffar jag många olika sorters människor. Häromdagen satt jag med ett gäng föräldralediga mammor som hade barn som var ett par månader ungefär. De satt såklart och pratade barn, det var en föräldraträff, så jag kan inte säga något om det. Jag hanterar sådana situationer olika bra beroende på vilken tid i månaden det är. Nu har jag precis haft ägglossning, så hoppet om att bli gravid är inte ute den här månaden. Då känns det också lättare att träffa småbarn och deras mammor. Det hindrar inte från att man ibland sitter och tänker: "ni vet inte hur bra ni har det!". Fast det kanske de vet, det har jag ju egentligen ingen aning om.

På andra bloggar har jag läst att många verkar få okänsliga frågor och kommentarer av omgivningen. Jag måste säga att jag i princip inte har råkat ut för det alls, trots att jag har ett jobb där jag träffar många människor, och jag vet att det finns de som håller utkik om jag är gravid. När allt kommer omkring är jag ju över trettio, och har varit gift i tre år. Det skulle ju vara ganska naturligt om vi ville bilda familj. Sen har jag ju varit ganska öppen med att vi har svårt att få barn, så folk är kanske försiktiga av det skälet. När man berättar, visar det sig att inte så få har liknande erfarenheter. Det borde inte vara så tabubelagt att prata om barnlöshet, det är ju faktiskt inget man kan rå för. Jag tror att det skulle vara bra om vi kan vara lite öppnare om vad vi kämpar med, dela bördan med andra. Det betyder såklart inte att man ska vara gränslös. Jag brukar berätta att vi har svårt att få barn, men jag delar inte alla detaljer med andra - som att jag har varit gravid två gånger det senaste året, och att jag lider av PCO. Det behöver inte alla veta. Alla kan inte hantera det heller, man märker att vissa blir obekväma och inte vet vad de ska säga. Kanske för att man tycker det är jobbigt att tänka på att det kan drabba vem som helst, att man helt enkelt inte kan veta om man kan få barn. Utåt sett såg våra förutsättningar väldigt bra ut. Vi är förhållandevis unga och friska, normalviktiga, nykterister och icke-rökare. Att jag sen aldrig får ägglossning var inte så lätt att klura ut, eftersom jag alltid har fått mens varje månad.

Jag märker att jag i mitt jobb går in i en professionell roll. "Här sitter jag med en massa småbarn, inget konstigt med det", försöker jag tänka. Jag försöker att separera min yrkesroll från mina personliga känslor, även om det är svårt ibland. Jag är tacksam för de dagar jag mår bra och känner mig hyfsat obekymrad.

Skum dag

Har känt mig helt konstig hela dagen, och hade svårt att sova inatt. Lätt illamående, var nästan orolig att jag blivit magsjuk.  Känner mig speedad, men samtidigt grym trött. Jag tror nog jag är sliten. Det är mycket att ta hand om hemma, lite för mycket att hålla i huvudet. Behöver verkligen den här julen, jätteskönt att det är så snart! Ser fram emot att träffa familjen, få komma bort lite. Bävar lite för ett eventuellt negativt graviditetstest, men finns inget att göra åt det, får tränga bort de tankarna så gott det går.

Stegring

Idag fick jag positivt på ägglossningstestet. Inte försenat denna gång! Skönt att slippa ta fler test, att det inte blir så utdraget. Jag tror faktiskt att jag börjar känna igen min ägglossning nu, jag märkte att den var på gång. Jag skulle nog kunna klara mig utan test nu när jag har lärt kunna kroppens signaler. Men de har verkligen varit till bra hjälp, det har lugnat mig när jag har varit orolig för att Pergotime inte har funkat. Nu är det bara att försöka leva som vanligt till 24 dec, då jag kan graviditetstesta. Kan bli en härlig julklapp eller en deppig julafton. Vi får väl se. Fram till dess kommer jag väl som vanligt noja och känna symptom som inte finns.

Nya recept

Hade en telefontid med en läkare på fertilitetsmottagningen häromdagen. Det är samma läkare som sa fel till mig två gånger tidigare (går att läsa om här), så jag hade inte så höga förhoppningar. Anledningen till att jag ville prata med honom var att en barnlös vän hade fått medicin utskrivet som hon ska ta om hon blev gravid, för att öka chansen att få behålla graviditeten. Jag ville ha medicinen på recept så att jag skulle kunna hämta ut det direkt när jag blir gravid utan att behöva krångla med att få tag på läkare.

Jag blev glatt överraskad, för läkaren tog sig tid att förklara för mig att det är väldigt vanligt med missfall och att det är naturens sätt att göra sig av med ägg som inte kan ta sig, och vad som hände när jag fick mitt utomkvedshavandeskap (vilket jag redan visste, men jag uppskattar ändå att han tog sig den tiden). Han sa att man brukar skriva ut medicin vid upprepade missfall, jag har ju bara haft ett. Utomkvedshavandeskapet räknas inte som ett missfall, det får man av andra orsaker. Men han var snäll nog att skriva ut det åt mig ändå, så nu kan jag hämta ut det så fort jag blir gravid. Det man får är ett blodförtunnande preparat, Trombyl tror jag det hette, och hormonet progesteron som ska tas vaginalt. Trombyl får man för att underlätta blodflödet i de små, fina kärl som bildas under den tidiga graviditeten. Progesteron är ett hormon som behöver ligga på en viss nivå under graviditeten, och om man tar det så hjälper man kroppen på traven, helt enkelt. Mina hormoner är ju lite i olag på grund av min PCO, så det skulle inte vara konstigt att tänka sig att mina progesteronnivåer inte är som de ska. På den här sidan verkar det faktiskt som att det till och med är ganska troligt. Det känns alltid skönt att bli lyssnad på och att man har gjort precis allt man kan för att det ska kunna gå vägen.

Älskad av någon

Min enda kända bloggläsare (alltså som jag känner, hon är inte en kändis) tyckte att jag inte hade skrivit på länge, så då får jag väl göra det helt enkelt. Jag borde få ägglossning den här veckan, men det vet man ju aldrig. Jag misstänker att den är på gång, men jag känner min kropp rätt dåligt som det verkar, för jag har ofta fel. Det är andra dagen jag tar ägglossningstest. Så det är bara att låta dagarna gå tills jag får en stegring. Har typ 10 test kvar, hoppas det ska räcka. Jag tror nog att jag kan vara en av de bästa kunderna bastpatest.se har. Har ju snart använt upp deras största förpackning med ägglossningtest plus att jag brände fyra graviditetstest förra månaden. Dom måste älska mig.

Någon bugg

Jag brukar posta mina inlägg från mobilen, men nu ser jag att de bilderna jag lägger upp hamnar snett i dataversionen av bloggen. Har skickat felanmälan till Blogger, hoppas att de gör någonting åt det. Gör ju egentligen inte så mycket, men det är inte så snyggt kanske.

En annan sak: jag ser på statistiken att det finns några som tittar in på bloggen då och då, även om jag inte kan se vilka ni är. Ni får gärna kommentera och ge er till känna, kul att få kontakt!

Önskar er en god lördag.