En morgon i juni tittade jag på ett graviditetstest som var klart positivt. Jag gick till min man och berättade att jag var gravid. "Jaha", sa han. Inte för att han inte vill ha barn, men för att han inte vågade hoppas. Det vågade inte jag heller. Ändå kunde jag inte låta bli att känna den där spirande glädjen, den där känslan av att bära på en fantastiskt hemlighet som bara min man och jag kände till. Jag såg det också som positivt att graviditetstestet hade gett så tydligt utslag, och jag kände på mig att det inte skulle bli utomkvedshavandeskap denna gång. Ändå var jag tvungen att boka in ett ultraljud i v 6 för att kontrollera att embryot låg rätt. Jag skulle precis börja min semester, det var sommar och allt kändes hoppfullt på något sätt. Jag räknade efter att jag skulle vara i v 11 när min semester tog slut, så den större delen av de första jobbiga månaderna skulle jag vara ledig. Det kändes så perfekt. Men redan första dagen på min första semestervecka började jag blöda. Jag hade fått en pytteliten blödning redan ett par dagar tidigare, men nu satte det gång på allvar. Inte mycket, men tillräckligt mycket för att bli orolig. Ändå kändes det helt annorlunda än förra gången. Ingen smärta på ena sidan, och blödningen var mer klumpig och blandad med vatten. Jag slutade blöda efter fyra dagar och hoppades in i det sista att det inte var ett missfall. Men när brösten slutade ömma i slutet på veckan förstod jag att jag hade förlorat mitt andra lilla knytt.
Trots detta genomgick jag en ultraljudsundersökning i v 6 som planerat. De tog ett graviditetstest som var negativt, och läkaren såg inga rester alls i livmodern. Jag hade haft ett mycket tidigt missfall. Trots att det kändes sorgligt, så var det samtidigt ett gott tecken: graviditeten hade hamnat rätt denna gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar