måndag 31 december 2012
Sedd
Sara var gammal. Hon och hennes man Abraham hade fått ett löfte från Gud, ett löfte om att de skulle få en son tillsammans. Men åren gick. Till slut trodde varken Sara eller hennes man att de skulle kunna få barn, Sara hade kommit in i klimakteriet. Men en dag besöker tre män dem, och berättar att inom ett år ska de ha fått ett barn. Sara ler för sig själv, men männen (änglarna) får rätt. Inom ett år föder Sara sonen Isak, vars namn betyder "Han ler".
Hanna var gift med en man som också hade en annan fru. Mannens andra fru fick barn på löpande band, medan Hanna förblev barnlös. Hon var också ensam i sin förtvivlan, för hennes man förstod henne inte riktigt. En dag gick hon till templet i Jerusalem och bad. Hon viskade sin bön till Gud, men en av prästerna där trodde att hon var berusad och sa till henne på skarpen. Då berättade hon att hon hade bett till Gud om det som låg på hennes hjärta, och prästen sa: Gud har hört din bön. Snart födde hon en son, Samuel.
Elisabeth var släkt med Jesu mor Maria. Hon var egentligen för gammal att få barn, men hennes man Sakarias fick av en ängel veta att Elisabeth skulle få en son. Så blev det, hon fick en son som fick namnet Johannes.
Det här är bara några av de berättelser om kvinnor som inte kan få barn. De levde i en annan tid, men brottades med samma sak som jag gör. Jag blir glad över att dessa berättelser finns med i Bibeln. Gång på gång kan man läsa om hur Gud ser de som är barnlösa, de som är fattig och utsatta på olika sätt. Jag vill också tro att Gud ser mig, och alla andra som kämpar med barnlöshet.
Gott nytt år på er!
fredag 28 december 2012
Lärdomar från förra nojandet
1. Det går ALDRIG att veta om ett symptom beror på PMS eller på att jag är gravid! Denna gång hade jag väldigt ömma bröst och trodde verkligen att det var något annat än PMS, men hade helt fel. Hade sura uppstötningar och läste att det kunde vara ett tidigt symptom, men icke. Till nästa gång ska jag inte ens försöka gissa, det är ingen idé. Bara ett positivt graviditetstest kan bekräfta en graviditet.
2. Häromdagen raderade jag alla gravid-appar från telefonen. Annars brukar jag efter ägglossningen läsa apparna varje dag och tänka: "om jag är gravid så är mitt lilla knyte så här stort". Gör bara att man bygger upp ännu mer förväntningar. Nästa gång ska jag inte ladda ner någonting förrrän jag vet att jag är gravid.
3. Jag ska inte ta ett graviditetstest förrän dagen för förväntad mens. Allt detta testande blir bara dyrt och gör mig ledsen. Jag kan ju ändå inte få ett säkert resultat förrän då, så alla dessa negativa test drar ut på processen.
Jag skulle kunna kalla detta för mina nyårslöften. Och som med alla nyårslöften, är det troligt att jag bryter mot ett eller flera av dem inom en snar framtid...
tisdag 25 december 2012
God jul, hej mens
lördag 22 december 2012
Varför så negativt
Tog ett nytt test i morse, två dagar före förväntad mens. Negativt igen. Blev inte lika ledsen denna gång, var ledsen så det räckte i torsdags. Det känns som att jag har graviditetssymptom, inte PMS, men det där är ju så svårt att bedöma. Bereder mig på att mensen kommer julafton eller juldagen. Ska se till att vi har Alvedon och bindor hemma och försöka tänka på nåt annat.
torsdag 20 december 2012
Deppigt
onsdag 19 december 2012
Jag vet att det inte går att veta
För vissa är det juletid nu, men jag har istället drabbats av det stora nojandets tid. Jag grubblar över symptom, vrider och vänder på allt som händer i kroppen. Min bröst är lite ömma, men inte jätteömma, och jag har fått för mig att brösten börjar ömma senare de gånger jag har varit gravid, jämfört med när jag har PMS. Tycker jag är lite illamående också, men det tycker jag varje månad så det fäster jag mig inte så mycket vid. Är trött, men går och lägger mig för sent om kvällarna, så det är ju inte så svårt att hitta orsaken till det. Det är lugnt på jobbet nu, vilket är både bra och dåligt. Jag får lite för mycket tid med mig själv och mina tankar - inte så bra. Men jag kan känna mig lite seg och ledsen om jag är det - vilket är bra. Jag är väldigt glad att jag kan älta allt det här på den här bloggen, så slipper jag tjata ihjäl min omgivning eller bära på alla tankar själv. Jag tror att det är svårt att förstå hur man kan tänka så här mycket på symptom och kroppen och test etc, om man inte själv har haft svårt att bli gravid. Det är ungefär som de som träffar sitt livs kärlek när de är tjugo, och sen inte kan förstå varför andra tycker det är jobbigt att de inte har träffat någon än. Det är ovissheten - att inte veta om det någonsin kommer att hända, som är påfrestande. Och att allt händer i min egen kropp och därmed ständigt bli påmind utan att kunna påverka speciellt mycket. Det som sker i kroppen händer ju bara. Jag vet inte om ägget som släppte denna månad är livsdugligt, om det får möjlighet att fästa sig. Om någon spermie hann fram, och hur den spermien gjorde sitt jobb.
Skulle vara gött att bara ta paus från kroppen ett tag.
Välkommen till världen!
I natt fick jag mitt syskonbarn, en liten tjej. Jag säger som prinsen: "känslorna är all over the place". Jag känner mig glad att bli faster, det känns spännande att få lära känna en liten ny släkting som jag kommer att få följa genom livet. Samtidigt känner jag en sorg som är svår att förklara. Jag kan ärligt talat inte säga om jag är glad eller ledsen, bara att det är mycket känslor. Känner mig lite orolig över att jag snart ska ha mens. Det blir nog tufft att ta allt barnsnack i jul om jag precis har fått veta att det inte blir något denna gång heller. Suck. Ibland känns livet lite hårt.
söndag 16 december 2012
Inte så fräckt
Nu anser jag inte längre att jag har ett problem, jag får små utbrott som nu, men huden är inte så fet och det är inte lika mycket som tidigare. De gör ont mer än de syns. Just nu har jag en på baksidan av örat, det har jag ganska ofta. Delar av örat svullnar upp, helt enkelt. Ganska störigt, men det syns ju inte direkt. Sedan har jag ett par vid käklinjen. Det är som en liten böld, och det gör väldigt ont om man kommer emot den. Förut idag kändes det infekterat, huden kändes varm och det bultade runt omkring finnarna. Hoppas inte utbrottet nu innebär att mina hormoner är mer i ofas än tidigare, så att det är svårare för mig att behålla en eventuell graviditet. Men - om det är så, kan jag inte göra mycket åt det.
lördag 15 december 2012
Orättvis värld
torsdag 13 december 2012
Att hålla sorgen på avstånd
På andra bloggar har jag läst att många verkar få okänsliga frågor och kommentarer av omgivningen. Jag måste säga att jag i princip inte har råkat ut för det alls, trots att jag har ett jobb där jag träffar många människor, och jag vet att det finns de som håller utkik om jag är gravid. När allt kommer omkring är jag ju över trettio, och har varit gift i tre år. Det skulle ju vara ganska naturligt om vi ville bilda familj. Sen har jag ju varit ganska öppen med att vi har svårt att få barn, så folk är kanske försiktiga av det skälet. När man berättar, visar det sig att inte så få har liknande erfarenheter. Det borde inte vara så tabubelagt att prata om barnlöshet, det är ju faktiskt inget man kan rå för. Jag tror att det skulle vara bra om vi kan vara lite öppnare om vad vi kämpar med, dela bördan med andra. Det betyder såklart inte att man ska vara gränslös. Jag brukar berätta att vi har svårt att få barn, men jag delar inte alla detaljer med andra - som att jag har varit gravid två gånger det senaste året, och att jag lider av PCO. Det behöver inte alla veta. Alla kan inte hantera det heller, man märker att vissa blir obekväma och inte vet vad de ska säga. Kanske för att man tycker det är jobbigt att tänka på att det kan drabba vem som helst, att man helt enkelt inte kan veta om man kan få barn. Utåt sett såg våra förutsättningar väldigt bra ut. Vi är förhållandevis unga och friska, normalviktiga, nykterister och icke-rökare. Att jag sen aldrig får ägglossning var inte så lätt att klura ut, eftersom jag alltid har fått mens varje månad.
Jag märker att jag i mitt jobb går in i en professionell roll. "Här sitter jag med en massa småbarn, inget konstigt med det", försöker jag tänka. Jag försöker att separera min yrkesroll från mina personliga känslor, även om det är svårt ibland. Jag är tacksam för de dagar jag mår bra och känner mig hyfsat obekymrad.
onsdag 12 december 2012
Skum dag
måndag 10 december 2012
Stegring
Idag fick jag positivt på ägglossningstestet. Inte försenat denna gång! Skönt att slippa ta fler test, att det inte blir så utdraget. Jag tror faktiskt att jag börjar känna igen min ägglossning nu, jag märkte att den var på gång. Jag skulle nog kunna klara mig utan test nu när jag har lärt kunna kroppens signaler. Men de har verkligen varit till bra hjälp, det har lugnat mig när jag har varit orolig för att Pergotime inte har funkat. Nu är det bara att försöka leva som vanligt till 24 dec, då jag kan graviditetstesta. Kan bli en härlig julklapp eller en deppig julafton. Vi får väl se. Fram till dess kommer jag väl som vanligt noja och känna symptom som inte finns.
lördag 8 december 2012
Nya recept
Jag blev glatt överraskad, för läkaren tog sig tid att förklara för mig att det är väldigt vanligt med missfall och att det är naturens sätt att göra sig av med ägg som inte kan ta sig, och vad som hände när jag fick mitt utomkvedshavandeskap (vilket jag redan visste, men jag uppskattar ändå att han tog sig den tiden). Han sa att man brukar skriva ut medicin vid upprepade missfall, jag har ju bara haft ett. Utomkvedshavandeskapet räknas inte som ett missfall, det får man av andra orsaker. Men han var snäll nog att skriva ut det åt mig ändå, så nu kan jag hämta ut det så fort jag blir gravid. Det man får är ett blodförtunnande preparat, Trombyl tror jag det hette, och hormonet progesteron som ska tas vaginalt. Trombyl får man för att underlätta blodflödet i de små, fina kärl som bildas under den tidiga graviditeten. Progesteron är ett hormon som behöver ligga på en viss nivå under graviditeten, och om man tar det så hjälper man kroppen på traven, helt enkelt. Mina hormoner är ju lite i olag på grund av min PCO, så det skulle inte vara konstigt att tänka sig att mina progesteronnivåer inte är som de ska. På den här sidan verkar det faktiskt som att det till och med är ganska troligt. Det känns alltid skönt att bli lyssnad på och att man har gjort precis allt man kan för att det ska kunna gå vägen.
onsdag 5 december 2012
Älskad av någon
lördag 1 december 2012
Någon bugg
En annan sak: jag ser på statistiken att det finns några som tittar in på bloggen då och då, även om jag inte kan se vilka ni är. Ni får gärna kommentera och ge er till känna, kul att få kontakt!
Önskar er en god lördag.
fredag 30 november 2012
Sol!
måndag 26 november 2012
Rond 4
fredag 23 november 2012
Du är INTE välkommen!
torsdag 22 november 2012
Uppdatering men inget nytt
måndag 19 november 2012
Och här är ännu ett...
söndag 18 november 2012
Blev väl inte precis klokare
fredag 16 november 2012
Distraktioner
Har lite ömma bröst och inbillar mig att jag har känsligare luktsinne. Men jag har haft fel förr, så det betyder egentligen ingenting.
Så här långt har jag hittills kommit i stickningen:
tisdag 13 november 2012
Återigen denna väntan
lördag 10 november 2012
Det finns mer
fredag 9 november 2012
Äntligen!
tisdag 6 november 2012
Suck...
...det känns som om jag får ett nytt gravidbesked från en vän/bekant varje dag. Har folk inget annat att göra än barn? Kanske inte borde hänga på Facebook så mycket.
lördag 3 november 2012
Om stinget i bröstet
Det var samma sak innan jag träffade min man. Då längtade jag efter att vara tillsammans med någon. Att leva med någon eller få barn ihop, det var för avlägset, så det längtade jag inte så mycket efter.
Konstigt, men det är väl så jag funkar, helt enkelt.
När jag träffar någon som är gravid så nyper det till lite i bröstet. Det gör lite ont. Jag blir avundssjuk och påmind om vad jag inte har. Jag skulle vilja resa framåt i tiden och se hur allt det här kommer att sluta. Om jag kommer att få barn överhuvudtaget. Då skulle det kännas lugnt, bara jag visste det. Det är ovissheten som gör att det är svårt att koppla av.
onsdag 31 oktober 2012
Testen
Jag hoppas att jag slipper vänta så länge på ägglossningen denna gång. Jag vet att man kan vara typ immun mot det aktiva preparetet i Pergotime, men jag svarade ju så bra på det med en gång när jag började med det. Undrar om man kan bli immun senare? Bäst att inte grubbla över det, finns inte så mycket jag kan göra åt det, antar jag.
måndag 22 oktober 2012
Dag 4
Nu har jag snart klarat av ytterligare en omgång med Pergotime, ett läkemedel som hjälper mig att få ägglossning. Det är ganska vanligt att man ger Pergotime till kvinnor med oregelbunden ägglossning, eller till kvinnor som mig som har PCO och väldigt sällan, eller inte alls, har ägglossning. Själv skulle jag gissa på att jag har ägglossning ungefär två gånger per år utan Pergotime.
Jag äter en tablett om dagen i fem dagar, dag 5-9 i menscykeln. Nu är jag på dag 8. Sen är tanken att man ska få ägglossning ungefär dag 14, men jag brukar få lite senare, typ dag 20 eller så. Det är därför jag använder så sjukt mycket ägglossningstest. Jag vet att min ägglossning ofta dröjer, och vill kontrollera att tabletterna fortfarande fungerar. Då vet jag precis när jag får ägglossning och kan slappna av, och veta att vi har gjort allt vi kan, men ändå slipper ha sex varannan dag i tre veckor. Det kan vara ganska påfrestande att hitta tid och lust för det. Jag ska ju åka utomlands snart, men jag tror inte att det ska bli ett problem. Men lite jobbigt blir det om jag får ägglossning precis då, eftersom mannen inte kommer att vara med mig. Men jag får släppa det, inte mycket att göra åt det nu.
fredag 19 oktober 2012
Funkat bra så här långt!
torsdag 18 oktober 2012
Testar nya test
tisdag 16 oktober 2012
Så kom den...
Vill gå och gömma mig under ett täcke. Men måste iväg och jobba ikväll. Inte för att det är bättre att sitta hemma och grotta ner sig. Beställde tid för klippning imorgon. Tänkte färga håret också, det vågar jag inte göra om jag tror att jag kanske är gravid. Jag brukar göra så när jag deppar över barngrejen: jag försöker göra saker som jag inte skulle kunna göra om jag var gravid, som att äta brieost. Ska åka utomlands om ett par veckor också. Känns skönt att jag har det att se fram emot.
Att jag fick mens nu innebär att jag hade rätt i att ägglossningen verkligen skedde runt första tisdagen i oktober, när testet reagerade snabbt men inte var helt positivt. Inlägget om det går att läsa här.
måndag 15 oktober 2012
Lite ledsen
Fortfarande är det lite tidigt för test, så hoppet finns kvar, åtminstone fram till onsdag. Men det känns som att det är kört. Vi får se.
lördag 13 oktober 2012
Kanske?
På onsdag vet jag. Men kanske kan jag inte hålla mig, utan testar tidigare. Ska försöka hålla ut så länge som möjligt.
onsdag 10 oktober 2012
Trött trött
Annars inget tecken på graviditet.
måndag 8 oktober 2012
Väntan
Sist så testade jag tidigt med Apotekets graviditetstest. DET var verkligen bortkastat! Ibland måste man bara testa för att inte vara helt besatt av tanken resten av dagen.
För mig är det ganska viktigt att få reda på snabbt att jag är gravid, eftersom jag måste göra ett ultraljud i v 6 för att se att barnet ligger rätt och att jag inte har fått ett till utomkvedshavandeskap.Kvinnokliniken måste kunna boka in mig för en tid. Men. Jag tror nog att jag skulle testa rätt mycket ändå. Det är ju så lätt, liksom.
fredag 5 oktober 2012
Inget nytt
Dessutom står det på RFSL:s instruktioner att man måste ta testet mellan kl 10-20, och att man inte får ha druckit för mycket innan, eller kissat typ två timmar innan. Det blir superkrångligt att hålla reda på. Nu misstänker jag dock att det har gjort att jag har missat denna månads LH-stegring. I tisdags gick jag upp väldigt tidigt och det kom ganska lite kiss på stickan. Testet reagerade snabbt, men teststrecket nådde aldrig riktigt samma styrka som kontrollstrecket. Jag misstänker att om jag hade gått upp ett par timmar senare, hade testet varit positivt. Och jag, mitt dumma nöt, tog inget test senare på dagen heller. Nu måste jag fortsätta testa. Har några stycken kvar, sen ger jag nog upp för den här månaden.
onsdag 3 oktober 2012
Inte bara dåligt med PCO
tisdag 2 oktober 2012
Att tyda kroppens tecken
måndag 1 oktober 2012
Andra bloggar om barnlöshet
http://nalgot.se/
http://infertility.blogg.se/
http://hejfreja.se/
Finns säkert många fler!
söndag 30 september 2012
Fram till nyår
Jag har hela tiden hoppats att jag ska slippa gå igenom det, speciellt eftersom jag faktiskt har blivit gravid. Min strategi just nu är att inte tänka på det för mycket, utan räkna dagar, äta piller och leva på. När det kommer får vi väl ta ställning till det.
Jag har börjat fundera på adoption som ett alternativ också. Tyvärr känner jag till flera fall där familjesituationen har blivit väldigt besvärlig och både barnen och familjen har mått väldigt dåligt. Så det känns inte självklart att adoptera. Jag känner en viss oro för att inte knyta an till barnet. Vad gör man då? På något sätt känns det som adoption är ett större steg än att försöka bli gravid. Egentligen handlar ju båda om att bli förälder, och oavsett om jag har biologisk koppling till barnet eller inte, så finns ju inga garantier för att vi kommer att leva lyckliga i alla våra dagar.
lördag 29 september 2012
En nödvändig undersökning
Efter missfallet ringde jag på nytt och fick en remiss för att kontrollera passagen i äggledarna. Samtidigt skulle min nya läkare (ytterligare någon jag ännu inte träffat) kolla min livmoder och äggstockarna, antagligen för att se om jag svarade på Pergotime. Livmodern och äggstockarna kollas med vaginalt ultraljud, och det hade jag gjort förut. Men den andra undersökningen var jag lite mer nervös över, med rätta skulle det visa sig. En liten slang stoppades in i livmodern och man sprutade in en vätska för att kunna se äggledarna. Detta var otroligt obehagligt. Det kändes som om jag skulle spy, och varje gång vätskan sprutades in fick jag smärtor som påminde om mensvärk. Jag blev lite chockad över att det var så jobbigt, och jag koncentrerade mig så mycket på att inte spy, så jag upptäckte inte att jag höll på att svimma. Som tur var fanns en barnmorska med för att hålla koll på mig. Hon sänkte ryggstödet på gynstolen så att jag skulle få lite mer blod till hjärnan. Jag kallsvettades och hoppades att det snart skulle vara över. Läkaren försökte visa mig äggledarna på ultraljudet, men jag tänkte bara: "jag skiter i vilket, ta bara ur den här slangen ur mig!"
Som tur var fick jag goda nyheter. Jag har passage i båda äggledarna, även om det är lite trängre på den sidan jag hade utomkvedshavandeskapet. Jag frågade om förträngningen var orsaken till att det hade gått snett, men läkaren trodde på det omvända: det var på grund av utomkvedshavandeskapet som äggledaren var lite böjd och lite trängre än den andra.
fredag 28 september 2012
Jag vågar inte hoppas
Trots detta genomgick jag en ultraljudsundersökning i v 6 som planerat. De tog ett graviditetstest som var negativt, och läkaren såg inga rester alls i livmodern. Jag hade haft ett mycket tidigt missfall. Trots att det kändes sorgligt, så var det samtidigt ett gott tecken: graviditeten hade hamnat rätt denna gång.
Om ägglossningstest
Just nu är jag osäker på om jag kan ha gjort något fel med testen. Jag borde ha haft ägglossning vid det här laget. Jag lutar åt att fortsätta testa för att vara på den säkra sidan. Blir lite orolig över att ägglossningen kommer senare och senare, kanske innebär det att Pergotime inte ger samma verkan längre?
torsdag 27 september 2012
Frustration och längtan
onsdag 26 september 2012
Knyttet som hamnade fel
Bara någon vecka senare började det blöda mer, men fortfarande mindre än en mensblödning. Jag började ändå tänka att det var kört, att jag inte skulle få behålla graviditeten. Det är svårt när man inte har varit gravid innan, eller fått ett missfall innan. Man vet ju inte hur det ska kännas. Jag var rädd för utomkvedshavandeskap, för jag kände till en tjej som hade dött av det. Även om dödsfall är väldigt ovanliga i Sverige, så var jag väldigt uppmärksam på om det gjorde ont, speciellt på ena sidan. Efter ett tag började jag känna en konstig, pulserande, svag smärta på ena sidan. Den strålade ner mot benet, men jag hade inte så superont som jag har hört att man ska ha. Jag ringde till sjukvårdsrådgivningen och kvinnokliniken och jag märkte att de tog mina symptom på allvar, men eftersom jag inte hade jätteont fick jag inte en tid förrän nästa dag.
Min man följde med mig till sjukhuset, och jag fick göra ett blodprov. Det visade att graviditeten inte var normal, och att jag antingen hade ett missfall eller ett utomkvedshavandeskap. Två läkare fick stå och stirra på ultraljudet och känna på min mage innan de konstaterade att det som var kvar av graviditeten inte satt i livmodern. Lilla knyttet hade inte fått en chans att överleva. Vid det här laget var jag chockad och hade svårt att ta in att jag inte bara hade förlorat mitt barn, utan att mitt tillstånd var potentiellt livshotande. Dessutom hade jag inte fått äta något på hela dagen eftersom jag eventuellt skulle bli tvungen att genomgå en operation för att åtgärda utomkvedshavandeskapet. Jag var darrig i benen och ringde efter min man som var på jobbet. Jag hade sagt till honom att det var okej att han åkte, för jag trodde ju "bara" hade ett missfall. Jag var helt oförberedd på vilka känslor som det här väckte. När han kom så slängde jag mig runt halsen på honom och bara grät. Jag hade smärtor som vid mens, benen bar mig knappt och jag var helt tom i huvudet. Jag kände mig utsatt och hjälplös på ett sätt som jag definitivt inte är van att känna mig. Normalt så klarar jag det mesta själv, nu fick jag inte lyfta tungt, resa bort någonstans eller träna ifall det mot all förmodan skulle orsaka en inre blödning.
Jag hade enorm tur i oturen. Läkaren sa till mig att jag slapp operation. Istället skulle jag få en liten dos med cellgifter som skulle hjälpa kroppen att få ut alla graviditetsrester. Jag fick min spruta och åkte hem. Sedan läste jag på Internet att det var helt nytt att behandla utomkvedshavandeskap med enbart cellgifter, tidigare hade man alltid opererat. En operation kan leda till ärrbildning i äggledarna, vilket ökar risken för ytterligare utomkvedshavandeskap, eller så blir äggledaren så skadad att man måste ta bort den. Jag var tacksam att jag slapp operation, ingrepp innebär ju alltid risker och dessutom skulle tiden för återhämtning bli längre. Min läkare (en grymt bra manlig läkare vid kvinnokliniken) sa att jag var tvungen att vänta med att försöka bli gravid i tre månader, för ett eventuellt foster skulle kunna bli påverkad av cellgifterna. Det kändes jobbigt att vänta så länge, jag ville försöka igen och glömma allt som hade hänt. Men nu i efterhand var det nog bra att få lite tid för att smälta det hela. Nu var vi tvungna att vara försiktiga så att jag inte skulle bli gravid - konstig känsla när man under så lång tid har gjort allt för att bli det! Jag fick ta regelbundna blodprov för att kolla så att graviditetshormonerna sjönk som de skulle, det gick ganska fort men jag började se ut som en knarkare mot slutet på grund av alla nålstick i armvecket.
En erfarenhet rikare, på gott och på ont.
tisdag 25 september 2012
Om att glädjas för andras skull
Jag lägger märke till varje gravidmage. Jag får ett styng i hjärtat när ännu en av mina vänner berättar att hon är gravid. De måste få glädjas över att de ska få barn. Jag vill inte att alla ska tassa på tå runt mig. Men samtidigt måste jag få känna sorg när jag gång på gång blir påmind om det jag inte har.
Min känsla över att bli faster är dubbel. Det är glädje och förväntan, och en viss bävan över att jag kanske måste förställa mig och låtsas glad trots att det känns som att jag dör lite grann inombords. För det är nog förställningen som är jobbigast. Att tvingas le och säga "grattis" när man helst av allt vill gråta. För man är ju glad för deras skull, det är ingen lögn. Men det är inte heller hela sanningen.
Det är lätt att känna som att man är den enda i hela världen som har fått vänta mer än ett halvår på att bli gravid. Därför är det skönt att höra om andra som har problem. För det är svårt att förstå hur det känns om man själv har blivit med barn på stört. Det är irriterande med folk som tror att de förstår och kommer med slentrianmässiga råd. Visst, jag kan väl "slappna av". Men min ägglossning sätter ju inte igång för det.
Jag tänker sticka på den där sparkdräkten och bearbeta detta.
Efter ett år
Men vi blev inte gravida. Efter att ha försökt i ca 1,5 år fick vi en tid på en fertilitetsmottagning. Vi fick möta en jättebra läkare som ställde en rad frågor till mig och min man. Hon ställde många frågor kring min menscykel, om jag var hårig, om jag hade problem med vikten. Jag förstod inte varför, men svarade på frågorna. Min man fick tid för ett spermaprov, och jag fick göra ett vaginalt ultraljud. Hon tittade lite på min livmoder och mina äggstockar. Jag fattar inte hur de kan tolka något utifrån de där suddiga bilderna, men det är hur som helst imponerande. Hon sa nästan direkt: "som jag trodde". Det blev man ju lite nervös av. När vi kom tillbaka till läkarens rum berättade hon att jag har någonting som kallas för PCO (Polycystiska ovarier). Det är en hormonrubbning som bland annat innebär att man inte har regelbunden ägglossning. Normalt sett måste man försöka få barn i ett år innan man söker hjälp. Har man PCO ska man söka hjälp direkt. Hade jag bara känt till att jag hade diagnosen hade vi inte behövt vänta så länge. Lite bittert, men det kändes otroligt bra att få ett svar så snabbt. Nu visste vi varför det var svårt för mig att bli gravid. Jag hade nästan aldrig ägglossning, så då är det ju lite svårt.
Som tur är kan man stimulera ägglossning med hjälp av ett läkemedel som heter Pergotime. Jag svarade väldigt bra på det och fick ägglossning direkt. Min mans spermaprov var också bra, plus lite andra blodprov jag hade tagit. Så allt såg ljust ut. Läkaren sa till mig: "det här kommer att gå fort".
Hon hade rätt.
måndag 24 september 2012
I början
Testtider
Jag spolade äggledarna för en vecka sen, vilket ökar chansen att bli gravid. Försöker att tänka så lite som möjligt på det, men visst hoppas jag lite extra denna gång.
söndag 23 september 2012
Varför jag skriver
En sak har jag bestämt mig för. Att inte låta längtan efter barn ta över mitt liv. Jag har mycket annat i mitt liv som är meningsfullt och som jag är tacksam för. Barn är inte allt. Men det är en stark längtan, och en sorg som ibland gör sig påmind.