Total sorg och chock

I mars skulle vi på ultraljudet. Jag hade känt sparkar länge, och var glad att få gå dit. Min största rädsla var att bebisen skulle dö i magen, men nu kände jag ju rörelser varje dag, så det var jag inte orolig för. Vi gick in i ett undersökningsrum, och plötsligt såg vi ett litet liv på skärmen. Barnmorskan som gjorde undersökningen sa nästan direkt: "Jag måste gå och hämta någon, jag förstår inte riktigt vad jag ser." Det lät ju lite konstigt, men jag lyckades på något sätt slå bort tanken på att något skulle vara fel. Kanske var hon ny, tänkte jag. En äldre barnmorska kom in och kollade. Hon sa till den första att hämta en läkare, och sedan sa hon: "Det här är väldigt, väldigt allvarligt. Barnet har en väldigt allvarlig missbildning som inte är förenligt med liv." Det konstiga uttrycket "inte förenligt med liv" upprepade sig sedan många gånger under tiden som följde. Själva satt vi bara där och försökte ta in vad hon sa. Jag såg barnet sparka och såg hjärtat slå. Men ändå skulle det alltså vara dödsdömt? Jag grät när läkaren kom in, och hon gjorde en ganska snabb titt och förklarade att hjärtat och hjärnan båda var mycket allvarligt missbildade. Kanske fanns det också skador i ansiktet, men det tyckte hon var svårare att se. Den läkaren skulle sedan följa oss genom hela resan som låg framför, och hon var helt fantastisk! Stöttande, pedagogisk och förstående. Hon sa till oss att ta en tur någonstans för oss själva för att prata igenom allt. Vi åkte iväg och åt (kunde nästan inte äta någonting), och sedan åkte vi ut till en vacker plats vid en sjö. Min man ringde våra föräldrar och en del andra personer som behövde veta att vi inte skulle komma tillbaka till jobbet på ett tag.

Vad skulle vi göra nu? Vad innebar det här? Jag var helt i chock.

Ett par timmar senare var vi tillbaka på sjukhuset för ett samtal med läkaren. Hon förklarade mycket tydligt att hon inte kunde se någon möjlighet att det här barnet skulle överleva. Enbart hjärtfelet var direkt livshotande, och det skulle omöjligt gå att operera eftersom det inte fanns ett helt skallben. Det fanns inget att göra. Nu hade vi två alternativ: antingen vänta på att barnet skulle dö under graviditeten eller efter förlossningen, eller avbryta graviditeten. Läkaren hade redan bokat in en abort några dagar senare. Jag satt där och tänkte: tänk om de har fel? Hur kan jag välja att ta livet av mitt eget barn? Är det inte bättre då att välja att vänta ut det? Läkaren trodde inte att det skulle innebära några hälsorisker för mig att fortsätta graviditeten, eventuellt skulle jag bli tvungen att göra kejsarsnitt eftersom skallen redan var förstorad och jag i så fall inte skulle kunna föda vaginalt. Men det var inte alls säkert. Det var lite svårt att tidsbestämma graviditeten, så läkaren flyttade tillbaka mig lite. Det innebar att vi hade ungefär en vecka på oss att bestämma oss om vi inte ville blanda in Socialstyrelsen.

Vi funderade, pratade mycket om hur vi skulle göra. En sak som till slut blev avgörande för mig var att vi ju redan har ett barn som jag ville vara en bra mamma till. I värsta fall skulle jag kunna gå gravid i fem månader och må jättedåligt. Jag skulle behöva vara sjukskriven och gå på ultraljud varannan vecka. Till slut landade vi i att det bästa var att avbryta graviditeten, även om det inte var ett lätt beslut. Jag åkte in och tog ett piller, två dagar senare var det dags att sätta igång värkarbetet.

Frysåterföring och gravid

När vi gjorde vår första IVF, kunde vi frysa in två ägg. Det var skönt att veta att den möjligheten fanns, att vi inte behövde göra om hela proceduren igen. Jag tog Pergotime, fick omslag på ägglossningsstickan, och i november 2015 sattes ett ägg in. Jag blev gravid. Lätt som en plätt. Jag reagerade på att strecket på graviditetstestet inte blev så starkt, men på mottagningen lugnade de mig och sa att det var normalt. I v 9 fick jag göra ett ultraljud. Då såg de två hinnsäckar, men den ena såg ut att vara tom. Jag väntade kanske tvillingar! Läkaren gav mig en ny tid ett par veckor senare för att kolla igen, men trodde att det var en tvilling som hade dött tidigt. Han flyttade också bak datumet flera dagar, vilket jag tyckte var konstigt. Det var ju en IVF-graviditet, det borde ju stämma på dagen. Det kändes inte riktigt rätt.

Ett par dagar innan mitt andra ultraljud började jag blöda. Jag blev såklart hur sänkt som helst. Men det blev aldrig så mycket blod, och på ultraljudet visade det sig att den tomma hinnsäcken var borta. Kroppen hade stött ut den. Även denna läkare flyttade tillbaka mig ytterligare, men intygade att allt såg bra ut. Jag försökte lita på det, men det hände vid ett par tillfällen att jag kände livmodern krampa, och jag fick som ett tryck nedåt. Samma känsla som när förlossningen satte igång. Men det avtog alltid. Veckorna gick, jag började känna sparkar, vi började planera för barn nummer två, vi berättade för alla. Och så var det dags för rutinultraljudet.

Nystart

Det var över tre år sedan jag skrev på den här bloggen. Vi har en underbar dotter på tre år, som vi är enormt tacksamma över. Under lång tid kände jag inget behov alls att skriva av mig. Det var så fantastiskt att vara mamma, att vara föräldraledig, att få uppleva det där jag hade längtat efter. Men nu har försöket att få syskon börjat dra ut på tiden, och jag börjar känna att jag behöver ett forum att få skriva av mig. Det har varit en enormt tuff resa för oss så här långt, och nu börjar vi undra hur mycket mer vi egentligen ska orka med. Jag orkar inte prata så mycket med vänner om detta, utan jag behöver ett annat forum där jag får lyfta mina tankar. Jag hoppas också att det kanske kan vara till hjälp för någon som är i en liknande situation. Följ gärna med på resan!

Ett sista inlägg

Jag startade den här bloggen för att skriva av mig om min barnlängtan, och få kontakt med folk som var i samma situation. Det har varit en lång resa med läkarbesök, hormonbehandlingar, missfall, oro och glädje. Nu sitter jag här med min dotter sovandes i soffan och är så tacksam för henne. Att hon blev till är inte givet. Jag är också glad för er som har kommenterat och stöttat under den här tiden, och för er som har släppt in mig i sina liv genom sina bloggar. Den här bloggen handlar om barnlängtan, och nu går jag in i en helt annan fas med blöjor, barnskrik och amning. Kanske skriver jag i något annat forum, men denna blogg har spelat ut sin roll. Jag ska göra om bloggen till en bok som mitt/mina barn ska få läsa så att de får se hur efterlängtade de är. Tack för den här tiden och för allt stöd! Det har varit till stor hjälp för mig att inte känna mig ensam i min längtan efter ett barn!

Förlossningsberättelse

Som jag skrev i torsdags, så började alltihop sent på onsdagskvällen med sammandragningar och att det tryckte nedåt på ett sätt som det inte hade gjort tidigare. Det höll på i ca två timmar innan jag kunde somna. Runt kl åtta nästa morgon känner jag de första värkarna. De är väldigt milda, och det skulle kunna vara förvärkar, så vi bestämmer att J åker till jobbet trots allt och att jag får ringa hem honom om värkarna blir starkare. Själv tror jag nog inte riktigt att det verkligen är något på gång, men sätter igång TENS-apparaten - det är ju bra att träna med den om inte annat. Värkarna slutar inte, utan blir mer intensiva, men inte så täta. TENS:en hjälper bra, gör att man får något att fokusera på. Jag försöker att tänka på andningen, och det känns hanterbart. Runt lunch ringer jag hem J. Jag vet att han har en lugn eftermiddag, och det känns skönt att ha honom hemma istället för på jobbet. Runt halv åtta på kvällen har värkarna fortfarande inte avtagit. De har ökat i intensitet, men är inte regelbundna, och det är ca tio minuter emellan. Vi undrar lite vad vi ska göra. Är det förlossningen som är igång? Varför blir då inte värkarna regelbundna? Jag ringer förlossningen, och de vill att vi ska avvakta tills värkarna blir tätare. Barnmorskan på förlossningen säger att det inte går att avgöra om förlossningen verkligen är igång, eller om det är falskt alarm. Känns ju halvkul om man har tillbringat en dag i smärta i onödan. Hela dagen har jag försökt ta mig upp och gå - det ska ju hjälpa livmoderhalsen att öppna sig. Men det gör jätteont när jag ställer mig upp, så jag ligger mest i soffan. Runt elva börjar det göra riktigt ont, och ringer till förlossningen och säger att jag vill komma in, trots att det fortfarande är ca åtta minuter mellan värkarna, och att de fortfarande inte är regelbundna. Ungefär samtidigt spyr jag efter att ha mått illa rätt länge. J springer runt för att packa det sista, och en timme senare är vi på väg. Jag spyr igen i bilen, men har som tur är en påse med mig. Nu hjälper egentligen inte TENS:en längre. Halv ett ligger jag på ett förlossningsrum. Det känns som att vi lika gärna kan bli hemskickade igen eftersom värkarna inte är så täta, och det känns jobbigt - jag vet inte hur jag ska klara att åka hem igen.

"Du har jobbat på bra", säger barnmorskan till mig när hon undersöker mig. Jag är öppen fem centimeter! Blir sjukt peppad av det och nöjd med att ha stått ut så här långt. Det känns också bra att smärtan fortfarande känns helt okej, det känns som att det här kan jag verkligen fixa!

Jag får byta om till den snygga sjukhusskjortan, och börjar med lustgas. Den hjälper bra. Barnmorskan hjälper mig upp på en boll. Det gör väldigt ont att sitta upprätt först, men det gick över rätt snart. Spyr ner mig själv och bollen. Spyr ytterligare en gång till senare. På monitorn verkar värkarna vara för svaga, men jag fortsätter öppna mig. Mot slutet får jag dropp för att ta igen all vätska och näring jag har förlorat. Kroppen orkar inte riktigt med förlossningsarbetet.

Sen fortsätter det så. Värk på värk, lustgas för att dämpa smärtan. Jag tappar koll på tiden lite grann. Till slut har jag väldigt ont och försvinner in i någon slags bubbla. Det är enda gången under förlossningen då jag undrar hur jag ska stå ut. Känner mig nästan desperat. Talar om för barnmorskan hur jag mår, men hon säger att det tyvärr inte finns någon smärtlindring som skulle hjälpa mig. Det är bara att hålla ut. Eftersom jag har ont precis hela tiden tar jag lustgas precis hela tiden, och till slut är jag helt snurrig och vet knappt var jag är. Men det är samtidigt lite skönt också. Någonstans här under övergångsfasen har bebisens hjärtljud legat lite högt. Barnmorskan vill kontrollera att hon inte har bajsat i fostervattnet, så hon tar hål på hinnorna. Men allt ser bra ut, fostervattnet är klart.

Plötsligt kommer första krystvärken. Jag blir jätteförvånad över hur den kändes. Hela kroppen spänns automatiskt, och förlossningen går in i ett annat skede. Det gör inte lika ont, bara mellan värkarna. Själva krystvärkarna är mer ansträngande än smärtsamma. Jag får lite värkstimulerande för att hjälpa kroppen. Jag har ingen aning om hur länge jag krystar, J tror runt en timme. Kroppen jobbar på, det enda jag behöver göra är att hjälpa till och lyssna på barnmorskans instruktioner. Till slut syns huvudet, och jag blir instruerad att hålla igen en värk för att inte gå sönder - det är verkligen jättesvårt inte spänna kroppen utan andas igenom. Jag lyckas nog inte helt, men behöver bara sy ett stygn efteråt. Värken efter det slinker hon ut. Jag blir jätteförvånad, hade inte riktigt något begrepp om hur långt det var kvar.  När huvudet väl var ute gled resten av kroppen ut på någon sekund som en hal ål. Det var en konstig känsla. Där låg vår lilla dotter! Nu är hon fyra dygn gammal, och jag kan fortfarande inte fatta det. Hon är finast i världen!

En nytt litet liv

Idag på morgonen tittade hon ut, vår lilla tjej. Exakt på beräknat datum! Förlossningen gick bra, återkommer med förlossningsberättelse. Nu är jag lite för mosig i huvudet efter en totalt sömnlös natt. Vi ligger kvar på BB för att få igång amningen. Ser fram emot att få ta hem henne snart! Ni ligger hon och sover på mitt bröst.

På gång?

Igår kväll kände jag hur det spände i magen och hur det tryckte nedåt mer än tidigare. Blev inte riktigt klok på det. En sammandragning ska vanligtvis inte pressa nedåt, men en förvärk ska ju göra ont, och det gjorde det inte. Låg över två timmar med detta innan det gav sig. J:s väckarklocka ringde kl 8, då hade jag sovit drygt fem timmar. Efter några minuters vakentid i sängen började jag känna en mensvärksliknande känsla. Och det har fortsatt hela förmiddagen. För någon timme sedan var jag på toa, och jag är rätt säker på att slemproppen har gått - segt slem blandat med lite blod. Hittills är värkarna inte så starka eller ihållande, men jag tycker att de känns mer och mer. Är fortfarande ensam hemma, och det är så väldigt svårt att veta om det verkligen drar igång nu, eller om det kommer att ge sig efter ett tag. Känns hur som helst spännande, kanske blir det idag vår lilla tjej föds?

Barnmorskan

Idag hade jag tid hos barnmorskan kl 9, så det var bara att kravla sig upp trots dålig nattsömn. Allt såg bra ut, fick lämna urinprov eftersom jag har börjat samla på mig vätska, men jag hade ingen äggvita, så det var lugnt. Blodtrycket var bra, SF-måttet och hjärtljuden också. Lilltjejen har sjunkit längre ner och är nästan fixerad.

Är grymt trött idag. Sov länge när jag kom hem igen. Alla frågar om jag har känningar, och det är svårt att svara på. Jag vet ju inte riktigt hur en förvärk känns, jag tror bara att jag har känt av det på kvällarna ibland. Men jag har två lite ofräscha symptom: jag har mer flytningar, och så bajsar jag jättemycket. Har läst runt på forum, och det är tydligen rätt vanligt att kroppen tömmer tarmen mer effektivt inför förlossningen. Så vi får hoppas att jag är nära. Vägde mig hos barnmorskan, och jag hade bara gått upp ett kilo på en månad, trots extra vätska. Det kan jag nog tacka tarmtömningen för... Tänkte baka semlor idag, får se om min energinivå ökar något så att jag orkar. Känner mig fortfarande helt utpumpad, trots 1,5 timmes tupplur.

V 40 (39+0)

Nu är det bara en vecka kvar! Så konstigt! Jag har ju haft en känsla av att jag inte kommer att gå ända fram till BF, men vi får se hur det går. Försöker njuta av att vara ledig, samtidigt känner jag mig lite begränsad av foglossningen. Lite större projekt (som att gå en sväng på stan, eller gå 500 m ner till mataffären) straffar sig efteråt. Samtidigt har jag inte lust att bara sitta inne. Märker att jag behöver röra på mig, och jag behöver dagljus. Annars blir jag lite smådepp. Idag ska jag iväg på fika, det ska bli trevligt. Helgen är också lagom inbokad. Vi skulle behöva röja lite i vårt kontor, vi får se hur mycket vi hinner.

Nu ska jag äta lite frukost. Hoppas att ni får en bra dag!

Blir galen

Nu är jag lite trött på Försäkringskassan! Deras hemsida krånglar, och det är så många som ringer dem så att jag inte ens blir placerad i kö. Nu har jag ansökt för tre månader framåt trots att det stod att jag inte hade några dagar att ansöka om. Tänkte att det är bättre att skicka in i alla fall. Sedan läste jag lite mer på mina sidor, och förstod problemet. De vill att jag ska skicka in moderskapsintyg, trots att jag skickade det för länge sedan, trots att det tidigare har stått registrerat på sidan, och att jag har fått det efterföljande brevet där jag ska lämna inkomstuppgifter. Uppgifterna om inkomst finns registrerat, men inte moderskapsintyget! Det går ju inte ihop! Och så får jag inte tag på dem! Får försöka under veckan, annars får jag väl be barnmorskan att ge mig ett moderskapsintyg till så att jag kan skicka in på nytt. Men då tror de väl att jag ska ha två barn.

Var de tvungna att uppdatera sin hemsida just nu?

Men nu struntar jag i det, drar ner på stan en sväng och lunchar med en kompis och svänger förbi jobbet för att fixa ett par grejer. Bäst att passa på innan jag blir mamma på riktigt!

Bärsjal

Nu har jag äntligen testat en trikåsjal som jag lånade för att eventuellt köpa från en kompis. Provade på en kompis barn som är två månader, och hon gick från att vara lite smågnällig till att somna inom några minuter. Då smälter man ju! Och längtar tills man får hålla sitt eget lilla barn i famnen. Så jag köpte sjalen för 200 kr. Den är väl använd, men det syns inte på den. Det är en Minimundus trikåsjal, och jag tror faktiskt att jag kommer att använda den jättemycket. Den avlastar verkligen rygg och axlar, vilket är en stor hjälp. Det kommer nog att bli en hel del bärande, och närheten plus att den sitter åt lite runt babykroppen skapar trygghet, men ändå har man båda händerna fria om man vill. Funkar bra med amning också, skyddar en del.

Inatt vaknade jag av något som måste ha varit förvärkar. Magen var stenhård och det gjorde ont högt upp i livmodern. Innan har jag mer känt av en molande mensvärk. Jag har mer flytningar också, försöker hålla lite koll ifall slemproppen skulle lossna. Men alla tecken är så svåra att tyda, jag gissar mest, känns det som. Jag är rätt säker på att jag inte kommer att missa själva förlossningen i alla fall. Imorgon går J tillbaka till jobbet, kommer nog bli lite segt att gå hemma. Får se till att träffa lite vänner. Kollade upp det där med föräldralön, och jag får visst en fast summa oavsett hur många dagar jag tar ut. Men när vi äntligen skulle ansöka om föräldraledighet, så var det något strul med hemsidan. Helt plötsligt hade jag inte en enda dag kvar, fast det samtidigt stod att det var 480 dagar kvar. Suck.

V 39 (38+0)

Endast två veckor kvar till BF! Vad har hänt med tiden?

Försöker planera lite vad det är jag vill försöka hinna med innan barnet föds. Och eftersom jag inte vet när det blir, så måste jag prioritera och ta det viktigaste först, men samtidigt är det ju viktigt att ta det lugnt nu. J har några dagar till av ledighet, men han vill inte slita ihjäl sig då utan vila upp sig, och det förstår jag ju, även om jag alltid vill dra in honom i en massa projekt hemma, speciellt nu när det är mycket som jag inte kan göra själv.

En sak som verkligen behöver göras är att ansöka om föräldrapenning. Vi satt lite med det igår, men det är ju jättesvårt att veta hur man ska göra! Ringde mamma och pappa, men allt har ju förändrats så mycket sedan de var hemma med barn. Ringde min svägerska, och de tar ut jättefå dagar per vecka. Hon kände många som i perioder inte tog ut dagar alls! Förstår inte vad man ska ha så många dagar till, även om man nu från 1 jan får använda dem till barnet fyller 12. Mamma tyckte ändå att vi skulle se till att vi hade dräglig ekonomi under föräldraledigheten, och det låter ju såklart vettigt. Ingen av oss är några höginkomsttagare, så det känns att gå ner så mycket i inkomst. För att komplicera ytterligare finns det ju också jämställdhetsbonusar och föräldralön att ta hänsyn till. Jag får upp till 90% av lönen betald av min arbetsgivare i 6 mån. Först tänkte jag att den summan var lika oavsett hur många dagar jag själv tog ut, men det visade sig att det skiljde 1200 kr/mån om jag tog ut 7 dagar per vecka istället för 4 dagar. Förvirrande! Måste försöka kolla upp detta idag.

Nytt år

Nu är de stora helgerna över, men jag behöver inte ens tänka på jobbet. Från 1 jan har min vikarie börjat, så nu hoppas jag att allt blir bra. Jag vet att det är en bra person som har tagit över, så nu måste jag släppa mitt kontrollbehov. Snart kommer jag nog inte ha tid att ha något kontrollbehov, så det löser sig så småningom. Nu ska jag packa förlossningsväskan (jag vet, har inte fått det gjort än, men jag har inte fått några känningar heller), ansöka om föräldrapenning, laga matlådor och VILA. Undrar hur lång tid det dröjer innan jag klättrar på väggarna (bildligt talat, här klättras inget med tanke på hur min kropp är konstituerad för tillfället). 95% idag!

Barnmorskan och shopping

Idag följde J med till barnmorskan. Jag tog blodprov som såg bra ut, blodtrycket såg också bra ut, och magen hade växt som den skulle. Ännu är lilltjejen inte fixerad, och hon har inte sjunkit ner ända till blygdbenet. Men det behöver hon tydligen inte vara än. Det får mig att undra om det ändå inte kommer att dröja ett bra tag innan det blir någon bebis för vår del.

Efter besöket fick vi kolla på ett par filmer. Privat filmvisning på MVC, jättebra! Den första handlade om profylax - andning under förlossningen. Det var jättebra, vi försökte träna lite under tiden. Men när man skulle råma som ett djur, så blev det lite för mycket, och det var svårt att hålla sig för skratt. Jag fick hem övningarna på papper, så jag ska försöka öva hemma. Fick också med mig en TENS-apparat, som jag också ska försöka öva lite med. Tänker att det, precis som andningsövningarna, kan vara en distraktion från smärtan.

Efter besöket blev det en tur på stan för att köpa lite grejer som kommer att behövas den första tiden. Amnings-BH köpte jag, med byglar. Det är lite av en chansning, men kvinnan i affären berättade för mig precis hur den skulle sitta för att jag inte skulle få problem. Den satt jätteskönt, så jag hoppas verkligen att jag kan använda den utan att få mjölkstockning. Den kostade 600 pix, så jag hoppas verkligen att den kommer till användning också av den anledningen. Men när det gäller BH:ar är det ingen bra idé att köra budget, har jag lärt mig. Sen tänker jag att jag får ha ett tajt linne precis i början när mjölken rinner till. När allt har normaliserat sig lite kanske jag kan köpa en till, med eller utan bygel.

En sväng till Babyproffsen blev det också. Några nappar, en supermjuk filt, och en amningskudde. Nu kan jag packa väskan inför förlossningen!

Föräldraledig

Idag jobbade jag min sista dag. Nu ska jag vara hemma ett helt år. Känns jättekonstigt. Samtidigt börjar jag känna mig lite nervös - nu är det allvar! Har fortfarande inte köpt amnings-BH (kom inte iväg i fredags), och inte heller packat förlossningsväskan. Är nog en bra idé att göra det nu! Ska försöka fixa det sista imorgon när jag ändå ska ner till stan. Det är mysigt att J kommer att vara ledig en hel vecka till, känns lyxigt att ha så mycket tid tillsammans. Det finns en hel del jag skulle vilja göra här hemma, men nu har mina fötter börjat svullna och de ömmar om jag traskar omkring för mycket. Så vi får se hur mycket jag orkar. Jag behöver ju vila upp mig inför förlossningen också. Stödstrumpor hjälper bra, men det hjälper inte helt och hållet.

Men ansökan om föräldraledigheten måste jag lösa snarast. Har många semesterdagar som jag plockar ut nu, men från 27 jan vill jag ha pengar från F-kassan. Allt är förberett, så det borde inte bli några problem. Hoppas jag.

Nu ska jag verkligen försöka njuta av de dagar som ligger framför. Så här lugnt och skönt kommer det inte att vara på många år framöver. Så spännande, det som nu är på gång!

V 38 (37+0)

Nu känns det som att det börjar bli dags att packa förlossningsväskan. Idag ska jag och svärmor gå en sväng på stan, och då tänkte jag inhandla en amnings-BH. Det får räcka med en än så länge, det går ju inte att veta hur stora brösten kommer att bli. Jag avskyr BH:ar utan bygel, så jag vet inte om jag kommer hitta något som jag tycker om. Vill ha mycket stöd för bysten, och jag tycker inte att bygellösa BH:ar ger det stöd som behövs. Det känns direkt i ryggen. Samtidigt rekommenderas det ju att man inte har byglar som riskerar att klämma åt brösten och orsaka mjölkstockning. Ryggont eller onda bröst? Pest eller kolera? Kanske man kan köpa en BH med bygel att ha ibland? Svårt alltså.

Annars är babykläderna tvättade och spjälsängen bäddad. När jag har packat förlossningsväskan är vi så redo som vi kan bli. Sen är det bara att vänta på att den lilla behagar ploppa ut.

Magbilder

Dags för lite magbilder! Magen har sjunkit lite, och det känns minsann. Känns som att jag ska falla isär ibland när jag går omkring för att det trycker så. Jag har traskat omkring och fixat en del de senaste dagarna, och det känns i kroppen. Men vi har det bra!

God jul på er allihop! Ta hand om er.

V 37 (36+0)

Apparna säger lite olika, antingen räknas jag som fullgången idag eller om en vecka. Spelar egentligen ingen roll, det är ju så nära! Jag är verkligen nyfiken på hur förlossningen kommer att bli, den första tiden, att vara mammaledig - allting. Samtidigt är jag glad om det dröjer ett par veckor till, behöver ännu lite mer praktisk och mental förberedelse. Hinna träna med TENS-apparaten, tvätta babykläder, packa förlossningsväska, köpa amnings-BH. Imorgon: julstädning, på söndag kommer svärmor för att fira jul.

90%

Nu har alltså nio tiondelar av graviditeten passerat! Känns fantastiskt! Är trött som stryk, men nu är det inte långt kvar. Var tvungen att visa bilden, har precis lärt mig att ta en skärmdump med telefonen. Innan hände det bara oavsiktligt, när jag hade telefonen i fickan...

En månad

Idag är det en stor dag - det är exakt en månad kvar till BF. Galet. Nu hoppas jag att jag föder strax innan BF, min privata gissning är den 15:e. Jag har låtit några vänner gissa, och lovat ut ett pris till den som gissar rätt. Läste någonstans på nätet att rent statistiskt föder de flesta åtta dagar efter beräknat datum, så jag försöker att mentalt ställa mig in på den 25:e för att inte bli helt knäckt om jag skulle gå över. Hoppas dock att det inte blir den 19:e, för då får hon dela födelsedag med morsan, och det är kanske inte så kul för henne.