måndag 20 januari 2014

Förlossningsberättelse

Som jag skrev i torsdags, så började alltihop sent på onsdagskvällen med sammandragningar och att det tryckte nedåt på ett sätt som det inte hade gjort tidigare. Det höll på i ca två timmar innan jag kunde somna. Runt kl åtta nästa morgon känner jag de första värkarna. De är väldigt milda, och det skulle kunna vara förvärkar, så vi bestämmer att J åker till jobbet trots allt och att jag får ringa hem honom om värkarna blir starkare. Själv tror jag nog inte riktigt att det verkligen är något på gång, men sätter igång TENS-apparaten - det är ju bra att träna med den om inte annat. Värkarna slutar inte, utan blir mer intensiva, men inte så täta. TENS:en hjälper bra, gör att man får något att fokusera på. Jag försöker att tänka på andningen, och det känns hanterbart. Runt lunch ringer jag hem J. Jag vet att han har en lugn eftermiddag, och det känns skönt att ha honom hemma istället för på jobbet. Runt halv åtta på kvällen har värkarna fortfarande inte avtagit. De har ökat i intensitet, men är inte regelbundna, och det är ca tio minuter emellan. Vi undrar lite vad vi ska göra. Är det förlossningen som är igång? Varför blir då inte värkarna regelbundna? Jag ringer förlossningen, och de vill att vi ska avvakta tills värkarna blir tätare. Barnmorskan på förlossningen säger att det inte går att avgöra om förlossningen verkligen är igång, eller om det är falskt alarm. Känns ju halvkul om man har tillbringat en dag i smärta i onödan. Hela dagen har jag försökt ta mig upp och gå - det ska ju hjälpa livmoderhalsen att öppna sig. Men det gör jätteont när jag ställer mig upp, så jag ligger mest i soffan. Runt elva börjar det göra riktigt ont, och ringer till förlossningen och säger att jag vill komma in, trots att det fortfarande är ca åtta minuter mellan värkarna, och att de fortfarande inte är regelbundna. Ungefär samtidigt spyr jag efter att ha mått illa rätt länge. J springer runt för att packa det sista, och en timme senare är vi på väg. Jag spyr igen i bilen, men har som tur är en påse med mig. Nu hjälper egentligen inte TENS:en längre. Halv ett ligger jag på ett förlossningsrum. Det känns som att vi lika gärna kan bli hemskickade igen eftersom värkarna inte är så täta, och det känns jobbigt - jag vet inte hur jag ska klara att åka hem igen.

"Du har jobbat på bra", säger barnmorskan till mig när hon undersöker mig. Jag är öppen fem centimeter! Blir sjukt peppad av det och nöjd med att ha stått ut så här långt. Det känns också bra att smärtan fortfarande känns helt okej, det känns som att det här kan jag verkligen fixa!

Jag får byta om till den snygga sjukhusskjortan, och börjar med lustgas. Den hjälper bra. Barnmorskan hjälper mig upp på en boll. Det gör väldigt ont att sitta upprätt först, men det gick över rätt snart. Spyr ner mig själv och bollen. Spyr ytterligare en gång till senare. På monitorn verkar värkarna vara för svaga, men jag fortsätter öppna mig. Mot slutet får jag dropp för att ta igen all vätska och näring jag har förlorat. Kroppen orkar inte riktigt med förlossningsarbetet.

Sen fortsätter det så. Värk på värk, lustgas för att dämpa smärtan. Jag tappar koll på tiden lite grann. Till slut har jag väldigt ont och försvinner in i någon slags bubbla. Det är enda gången under förlossningen då jag undrar hur jag ska stå ut. Känner mig nästan desperat. Talar om för barnmorskan hur jag mår, men hon säger att det tyvärr inte finns någon smärtlindring som skulle hjälpa mig. Det är bara att hålla ut. Eftersom jag har ont precis hela tiden tar jag lustgas precis hela tiden, och till slut är jag helt snurrig och vet knappt var jag är. Men det är samtidigt lite skönt också. Någonstans här under övergångsfasen har bebisens hjärtljud legat lite högt. Barnmorskan vill kontrollera att hon inte har bajsat i fostervattnet, så hon tar hål på hinnorna. Men allt ser bra ut, fostervattnet är klart.

Plötsligt kommer första krystvärken. Jag blir jätteförvånad över hur den kändes. Hela kroppen spänns automatiskt, och förlossningen går in i ett annat skede. Det gör inte lika ont, bara mellan värkarna. Själva krystvärkarna är mer ansträngande än smärtsamma. Jag får lite värkstimulerande för att hjälpa kroppen. Jag har ingen aning om hur länge jag krystar, J tror runt en timme. Kroppen jobbar på, det enda jag behöver göra är att hjälpa till och lyssna på barnmorskans instruktioner. Till slut syns huvudet, och jag blir instruerad att hålla igen en värk för att inte gå sönder - det är verkligen jättesvårt inte spänna kroppen utan andas igenom. Jag lyckas nog inte helt, men behöver bara sy ett stygn efteråt. Värken efter det slinker hon ut. Jag blir jätteförvånad, hade inte riktigt något begrepp om hur långt det var kvar.  När huvudet väl var ute gled resten av kroppen ut på någon sekund som en hal ål. Det var en konstig känsla. Där låg vår lilla dotter! Nu är hon fyra dygn gammal, och jag kan fortfarande inte fatta det. Hon är finast i världen!

1 kommentar:

  1. Åh vad roligt att få ta del av er berättelse. Det är en sån fantastisk känsla när all smärta släpper och man får se sitt barn för första gången :') Hoppas ni har det mysigt tillsammans nu :) Kramar

    SvaraRadera