onsdag 22 mars 2017

Total sorg och chock

I mars skulle vi på ultraljudet. Jag hade känt sparkar länge, och var glad att få gå dit. Min största rädsla var att bebisen skulle dö i magen, men nu kände jag ju rörelser varje dag, så det var jag inte orolig för. Vi gick in i ett undersökningsrum, och plötsligt såg vi ett litet liv på skärmen. Barnmorskan som gjorde undersökningen sa nästan direkt: "Jag måste gå och hämta någon, jag förstår inte riktigt vad jag ser." Det lät ju lite konstigt, men jag lyckades på något sätt slå bort tanken på att något skulle vara fel. Kanske var hon ny, tänkte jag. En äldre barnmorska kom in och kollade. Hon sa till den första att hämta en läkare, och sedan sa hon: "Det här är väldigt, väldigt allvarligt. Barnet har en väldigt allvarlig missbildning som inte är förenligt med liv." Det konstiga uttrycket "inte förenligt med liv" upprepade sig sedan många gånger under tiden som följde. Själva satt vi bara där och försökte ta in vad hon sa. Jag såg barnet sparka och såg hjärtat slå. Men ändå skulle det alltså vara dödsdömt? Jag grät när läkaren kom in, och hon gjorde en ganska snabb titt och förklarade att hjärtat och hjärnan båda var mycket allvarligt missbildade. Kanske fanns det också skador i ansiktet, men det tyckte hon var svårare att se. Den läkaren skulle sedan följa oss genom hela resan som låg framför, och hon var helt fantastisk! Stöttande, pedagogisk och förstående. Hon sa till oss att ta en tur någonstans för oss själva för att prata igenom allt. Vi åkte iväg och åt (kunde nästan inte äta någonting), och sedan åkte vi ut till en vacker plats vid en sjö. Min man ringde våra föräldrar och en del andra personer som behövde veta att vi inte skulle komma tillbaka till jobbet på ett tag.

Vad skulle vi göra nu? Vad innebar det här? Jag var helt i chock.

Ett par timmar senare var vi tillbaka på sjukhuset för ett samtal med läkaren. Hon förklarade mycket tydligt att hon inte kunde se någon möjlighet att det här barnet skulle överleva. Enbart hjärtfelet var direkt livshotande, och det skulle omöjligt gå att operera eftersom det inte fanns ett helt skallben. Det fanns inget att göra. Nu hade vi två alternativ: antingen vänta på att barnet skulle dö under graviditeten eller efter förlossningen, eller avbryta graviditeten. Läkaren hade redan bokat in en abort några dagar senare. Jag satt där och tänkte: tänk om de har fel? Hur kan jag välja att ta livet av mitt eget barn? Är det inte bättre då att välja att vänta ut det? Läkaren trodde inte att det skulle innebära några hälsorisker för mig att fortsätta graviditeten, eventuellt skulle jag bli tvungen att göra kejsarsnitt eftersom skallen redan var förstorad och jag i så fall inte skulle kunna föda vaginalt. Men det var inte alls säkert. Det var lite svårt att tidsbestämma graviditeten, så läkaren flyttade tillbaka mig lite. Det innebar att vi hade ungefär en vecka på oss att bestämma oss om vi inte ville blanda in Socialstyrelsen.

Vi funderade, pratade mycket om hur vi skulle göra. En sak som till slut blev avgörande för mig var att vi ju redan har ett barn som jag ville vara en bra mamma till. I värsta fall skulle jag kunna gå gravid i fem månader och må jättedåligt. Jag skulle behöva vara sjukskriven och gå på ultraljud varannan vecka. Till slut landade vi i att det bästa var att avbryta graviditeten, även om det inte var ett lätt beslut. Jag åkte in och tog ett piller, två dagar senare var det dags att sätta igång värkarbetet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar