Tröttheten fortsätter att övermanna mig, och jag märker att jag måste äta ofta och inte slarva, annars smyger sig ett lätt illamående på. Trodde inte att det skulle kännas så här, det är nästan så att jag tror att jag inbillar mig. Jag hade förväntat mig mer att må skitilla och spy varje morgon. Det här är ju fullständigt uthärdligt. Men jag ska nog inte ropa hej än... Köpte keso och bananer till jobbet och åt det med kanel. Rätt gott faktiskt, och mättande. Bananer innehåller B6, som ska lindra illamåendet. Jag lär mig rätt snabbt att inte chansa och ge mig iväg någonstans utan att ha ätit något. Får se till att ha gott om tilltugg på jobbet, skulle inte förvåna mig om de snart fattar vad som är på gång om jag sitter med keso och bananer varje förmiddag. Vi är rätt öppna med varandra, och alla (5 pers) vet att vi har haft svårt att få barn.
Jag vill inte berätta för folk, men det är så många som vet att vi har gjort IVF, så jag får ofta frågor. Vill inte behöva höra av mig till 20 pers om jag får missfall sen (så många är det ju inte riktigt). Tycker också att det är lite jobbigt att folk blir så glada. Jag är inte så glad själv, försöker allt jag kan att inte hoppas för mycket. Men visst hoppas jag ändå. Visst har jag en bra känsla nu när jag har kommit så här långt utan att blöda. Ultraljudet skrämmer mig. Det känns som om vi inte kan ha en sådan tur att det tickar ett litet hjärta där inne. Det händer andra, inte oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar