Hälsosamtal

Träffade barnmorskan idag för ett hälsosamtal. Jag var till henne i samband med mitt utomkvedshavandeskap, men då hade jag redan börjat blöda och anade att det inte skulle gå vägen. Nu kändes det bättre, och jag är inte lika orolig även om jag inte har slappnat av helt. Barnmorskan påpekade att jag statistiskt sett har fått min beskärda del av "misslyckade" graviditeter - statistik tröstar tyvärr inte, och det förstod hon nog. Men snällt av henne att försöka! I övrigt så var det inte så mycket nyheter - hade hört det mesta. Fick väga mig - och jag vägde mer än jag någonsin har gjort. Jag mår skit när jag tycker att jag väger för mycket och därför har jag ingen våg hemma. Blir för fixerad vid det. Men nu är jag ju gravid, och ska gå upp ännu mer. Till min förvåning upptäcker jag att jag tycker tanken är jobbig. Vill inte bli för stor. Mannen tyckte inte att jag skulle grubbla över det - det är ju som det ska vara. Kroppen ställer om sig. Normalt sett när jag känner att jag har gått upp för mycket brukar jag ge mig ut och springa i några veckor, och så känner jag mig fräschare igen. Men nu känns det inte tryggt att göra det. Måste vänja mig vid tanken på att kroppen kommer att förändras. Måste försöka ta mig ut och röra på mig så mycket jag orkar för att må så bra som möjligt.

Känns skitfjantigt att gnälla om det här, men den här bloggen finns ju trots allt till för att jag ska kunna dela med mig av mina tankar och känslor. När jag var tonåring hade jag ätstörningar - inte så allvarliga, men jag kan tyvärr fortfarande fastna i en stress över min kropp och min vikt. Speciellt vågen är min fiende. Jag kan vara helt nöjd över hur min kropp ser ut, väga mig och plötsligt bli missnöjd. Mitt sätt att hantera det här är helt enkelt att inte väga mig. Men nu är jag tvungen att väga mig regelbundet hos barnmorskan. Kanske nyttigt att lära sig hantera de där läskiga siffrorna.