Klockan är precis efter midnatt, och jag borde verkligen sova. Men istället ligger jag och tänker på hur konstigt det känns att folk runt omkring mig blir gravida till höger och vänster, och för mig verkar det omöjligt. Det känns verkligen inte som att det kan hända. Det är något som händer andra. Och så börjar jag grubbla över vad vi gör om våra tre IVF-försök inte lyckas. Lägger man ner då? Hur lär man sig hantera att folk kommer med ogenomtänkta kommentarer och undrar vi man har tänkt "skaffa" barn när det kanske aldrig blir några barn för vår del. Superdeppigt, jag vet. Men jag blev triggad av ytterligare en kompis på Facebook som annonserade sin graviditet. Inget fel med det, jag förstår att hon är superglad. Men jag fixar liksom inte ens skriva grattis till henne och känner mig taskig. Jag känner mig så skör just nu, är i någon slags limbo mellan hopp och förtvivlan. Vet aldrig hur jag kommer att hantera ett nytt barnbesked. Ibland känns det lugnt, men ibland är det som att få en örfil. Är så rädd att det ska låta falskt när man gratulerar. Så jag undviker det. Om inte magen är för stor - då måste man ju ändå säga något.
J säger att det är tuffare för mig, för tjejer pratar liksom om relationer och barn hela tiden. Det är ofta så vi relaterar till varandra. Och då blir det mycket barnsnack. Han pratar mest intressen med sina kompisar, och då blir det inte så nära inpå.
Nu när jag har skrivit av mig känns det lite bättre. Kan nog sova nu. Om lilla livet lever, börjar hon fästa i slemhinnan idag. Kämpa på där inne!
Hej kom in på din blogg när jag sökte på ruvardag 3 som jag är på nu. Känner samma som dig, har svårt att vara glad åt andra i min omgivning men samtidigt är jag det men ingen som inte går igenom IVF kan förstå hur man känner. Ha en fin dag och Guds välsignelse över ditt mirakel i magen. /E
SvaraRadera