Gör sig påmind

Nu känns sparkarna till och med på utsidan! Inte alla, men lägger jag handen på magen så känner jag hur det buktar ut ibland. Det är ju nästan så att jag tror att jag inbillar mig, men vad skulle det annars vara? J har inte lyckats känna än, det är svårt att tima in sparkarna, och alla känns ju inte heller som sagt.

Jag har ju känslan att det är en tjej, och nu har vi hittat ett tjejnamn som vi båda gillar. Killnamnen går lite trögare, så nu hoppas jag verkligen att det är en tjej av den anledningen! Det här med namn är inte alltid lätt. Båda ska ju gilla dem, och de ska låta bra med efternamnet. Det är mycket att väga in. Jag gillar korta namn, för jag vill att barnet ska heta vad det heter, och inte något smeknamn. Tidigare har jag varit helt bestämd på att om jag får en dotter, ska hon få tilltalsnamn efter min gammelmormor. J tycker om namnet, men vill ha bibliska tilltalsnamn till våra barn. Jag har tänkt om, och nu får det bli till andranamn istället. Jag gillar tanken med ett tilltalsnamn, och sedan två andranamn: ett från ena släkten, och ett från den andra. Jag har fått mina andranamn från min mamma och min farmor. Mina bröder har fått namn efter samma princip. Så jag tänker att barnets andra namn (om det blir en flicka) ska få namn från min gammelmormor, och tredje namnet från J:s mamma eller mormor. J har aldrig träffat sin pappa, så det går fetbort, och hans morfar dog tidigt och var visst inte en så snäll människa, så det är inte heller aktuellt. Att ge någon ett visst släktnamn är att hedra personen det kommer ifrån, tycker jag. Därför är det inte oviktigt hur personen var/är som människa. En del tilltalsnamn skulle jag heller aldrig kunna tänka mig på grund av att jag känner personer med det namnet som jag inte har förtroende för. Då förstörs liksom namnet för mig. Är det likadant för er?