Kollar in min mage varje dag, flera gånger om dagen. Nu börjar den bli svår att dölja. Känns både bra och lite jobbigt. Folk kommer titta och undra, men inte våga säga något. Samtidigt känns det för tidigt att bli helt offentlig med det, bäst vore det om ingen kunde ana något före ultraljudet. Jag förstår inte hur folk klarar av ett sent missfall. Alla vet ju! Så måste man berätta om och om igen... så tungt.
Bävar för att börja jobba nästa vecka. Vill inte! Har inte alls någon lust eller motivation. Som tur är känner jag mig rätt utvilad trots allt. Fem veckor är lång tid. Ska se till att ha en bra vecka, och sen hitta den där motivationen. Det krävs om man ska orka.
Vad mysigt med en fin liten kula! Tänk när man kan börja känna bebisen där inne.. KRamar!
SvaraRadera