Idag kom mensen. Känner mig väldigt låg. Och som att jag går sönder när som helst. Besvikelsen blir bara värre för varje gång, så pass att jag nu är tacksam att vi bara har ett försök kvar på egen hand innan det blir IVF, trots att jag verkligen inte vill gå den vägen.
Är så trött på det här. Trött på att vara ledsen. Trött på att hoppas. Trött på att känna efter vad som händer i kroppen, trött på min kropp som inte verkar fungera. Kanske kan ändå IVF göra processen lite kortare. För så här kan jag inte hålla på länge till. Det finns en gräns för vad man fixar.
Massor med kramar till dig, det är jobbigt när mensen kommer. Den känns som det ständiga beviset på att man misslyckas. Vad är det som gör att du känner att du inte vill använda dig av IVF egentligen? Vi är ju alla olika och jag ser det som en otrolig lättnad att vi har satt igång och därför blir jag lite nyfiken.
SvaraRaderaKramar
Jag märker att många vill sätta igång med IVF så snart som möjligt. Men jag känner mig orolig av flera skäl. Dels är jag rädd för hur jag ska reagera inför hormonerna. Mår inte så bra av hormonförändringar, har jag märkt. Sen är jag rädd för själva äggplockningen. Spolade äggledarna i höstas och tyckte det var enormt obehagligt. Tänker att detta borde vara värre. Sen känns det som ett slags nederlag. Vill ju att det ska funka ändå! Men det får man ju komma över - att man kanske inte kan få barn som man hade tänkt. Men det som gör mig mest tveksam - och här har jag lite ovanliga åsikter - är att jag anser att en människas liv börjar vid befruktningen. Om jag har förstått det rätt, befruktar man äggen som man plockar ut, kasserar vissa och behåller vissa. Jag vet inte hur jag ska tänka kring att ägg som eventuellt hade kunnat bli ett liv kasseras. För att kunna ta ställning måste jag ta reda på exakt hur denna utväljningsprocess går till. Skulle helst slippa göra den avvägningen, utan att allt löser sig ändå. Men börjar mer och mer acceptera tanken att det kanske är IVF som gäller om vi ska kunna få biologiska barn.
RaderaJag menar inte att döma någon som gör IVF, detta är ju högst personliga funderingar. Hoppas att det går bra för er, kommer fortsätta följa dig på din blogg!
RaderaJag förstår att du inte alls är ute efter att döma någon, bloggen är ju till för att man ska kunna ventilera sina tankar och jag var mest nyfiken på vad som får dig att tveka.
SvaraRaderaDet är ju verkligen ett etiskt dilemma för dig då och det är fullt förståeligt. Jag tror faktiskt att de embryon som kasseras är dom som inte har en chans. Jag tror vi har lite olika syn på just den saken men jag förstår absolut hur du tänker och respekterar detta.
Vad gäller hormoner så har jag själv inte märkt av så mycket ännu. Det är ju tidigt än men jag brukar också vara väldigt känslig för hormoner men det kanske blir ändringar när det är dags för sprutorna.
Jag upplevde också spolningen som väldigt smärtsam men har förstått att man får morfin och bedövning i slidväggen inför äggplocket som gör att man knappt känner något mer än att vissa blir illamående. Jag hoppas på att slippa obehaget som var under spolningen för det vill jag inte uppleva igen.
Jag hoppas att du hittar den vägen som känns rätt för er :)
Jag har också förstått det som att det är ägg som inte skulle klara sig som kasseras. I så fall så känns det okej för mig. Men jag måste fråga någon som vet exakt hur det går till. Pratade med en barnmorska jag känner, hon sa att det inte blir supermånga ägg som överlever heller. Så jag kommer liksom aldrig ha 20 "barn" i frysen. Skönt att höra att det har gått bra med hormonerna hittills! Hoppas att fortsättningen går lika bra. Tar man nässpray, sen sprutor alltså?
Radera