Är i Stockholm med mitt jobb. Det hade varit grymt intensivt, men nu har jag haft en dryg timme på stan. Kollat lite i affärer, har satt mig ner och känner plötsligt hur trött jag är.
Idag tog jag de sista Pergotime-tabletterna. Nu väntar jag på vad ultraljudet visar på fredag. Konstigt egentligen, att jag äter läkemedel och besöker läkaren som om jag vore sjuk när allt handlar om att bli gravid. Och vi har hållit på så länge nu att jag nästan glömmer varför jag håller på med allt detta. Jag kommer på mig själv med att tänka att jag aldrig kommer att behålla en graviditet fram till v 12. Det känns så avlägset, något som händer andra. Men om det vore sant skulle det ju inte vara någon mening med att försöka. Konstigt att det kan bli rutin att försöka få barn. Man liksom fastnar i en fas som för de flesta är väldigt kort. Som att leva i ett kanske, i en förhoppning.
Postar detta nu innan jag flummar ut alltför mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar