Jag vet att det inte går att veta

Jag har tänkt ta graviditetstest torsdag morgon. Egentligen kan jag inte få ett säkert svar före julafton, men jag tänker inte utsätta mig för att ta då, och bli besviken. Det skulle ju bli en kul jul. Om jag tar på torsdagen och är gravid, så hinner jag också ringa fertilitetsmottagningen och beställa tid för ultraljud för att se att graviditeten sitter rätt. Det ska ske i v 6, och under helgerna har de säkert stängt en del.

För vissa är det juletid nu, men jag har istället drabbats av det stora nojandets tid. Jag grubblar över symptom, vrider och vänder på allt som händer i kroppen. Min bröst är lite ömma, men inte jätteömma, och jag har fått för mig att brösten börjar ömma senare de gånger jag har varit gravid, jämfört med när jag har PMS. Tycker jag är lite illamående också, men det tycker jag varje månad så det fäster jag mig inte så mycket vid. Är trött, men går och lägger mig för sent om kvällarna, så det är ju inte så svårt att hitta orsaken till det. Det är lugnt på jobbet nu, vilket är både bra och dåligt. Jag får lite för mycket tid med mig själv och mina tankar - inte så bra. Men jag kan känna mig lite seg och ledsen om jag är det - vilket är bra. Jag är väldigt glad att jag kan älta allt det här på den här bloggen, så slipper jag tjata ihjäl min omgivning eller bära på alla tankar själv. Jag tror att det är svårt att förstå hur man kan tänka så här mycket på symptom och kroppen och test etc, om man inte själv har haft svårt att bli gravid. Det är ungefär som de som träffar sitt livs kärlek när de är tjugo, och sen inte kan förstå varför andra tycker det är jobbigt att de inte har träffat någon än. Det är ovissheten - att inte veta om det någonsin kommer att hända, som är påfrestande. Och att allt händer i min egen kropp och därmed ständigt bli påmind utan att kunna påverka speciellt mycket. Det som sker i kroppen händer ju bara. Jag vet inte om ägget som släppte denna månad är livsdugligt, om det får möjlighet att fästa sig. Om någon spermie hann fram, och hur den spermien gjorde sitt jobb.

Skulle vara gött att bara ta paus från kroppen ett tag.

Välkommen till världen!

I natt fick jag mitt syskonbarn, en liten tjej. Jag säger som prinsen: "känslorna är all over the place". Jag känner mig glad att bli faster, det känns spännande att få lära känna en liten ny släkting som jag kommer att få följa genom livet. Samtidigt känner jag en sorg som är svår att förklara. Jag kan ärligt talat inte säga om jag är glad eller ledsen, bara att det är mycket känslor. Känner mig lite orolig över att jag snart ska ha mens. Det blir nog tufft att ta allt barnsnack i jul om jag precis har fått veta att det inte blir något denna gång heller. Suck. Ibland känns livet lite hårt.

Inte så fräckt

Sen senaste mensen har jag haft en del finnar. Jag får i regel inte vanliga finnar, utan de är djupliggande, gör ont och ger ärr. Detta började när jag var ungefär arton år, och jag har förstått att det är några år efter första mensen då de flesta med PCO får sina symptom. Acne är ett klassiskt symptom. Jag har aldrig haft så många finnar, så därför har läkarna inte vetat vad de ska göra med mig - de har inte velat sätta in starka mediciner med stora biverkningar eftersom jag inte har haft så stora problem. P-pillret Diane har jag ätit i två omgångar. De har hjälpt mig mot acnen, men tyvärr har jag inte mått bra utav dem, jag har blivit nedstämd.

Nu anser jag inte längre att jag har ett problem, jag får små utbrott som nu, men huden är inte så fet och det är inte lika mycket som tidigare. De gör ont mer än de syns. Just nu har jag en på baksidan av örat, det har jag ganska ofta. Delar av örat svullnar upp, helt enkelt. Ganska störigt, men det syns ju inte direkt. Sedan har jag ett par vid käklinjen. Det är som en liten böld, och det gör väldigt ont om man kommer emot den. Förut idag kändes det infekterat, huden kändes varm och det bultade runt omkring finnarna. Hoppas inte utbrottet nu innebär att mina hormoner är mer i ofas än tidigare, så att det är svårare för mig att behålla en eventuell graviditet. Men - om det är så, kan jag inte göra mycket åt det.

Orättvis värld

Pratade med min bror idag, han och hans fru ska ha barn när som helst. Det var kul att prata med honom, samtidigt blir jag så ledsen. Varför kan inte vi få uppleva det där? Varför måste det vara så svårt för oss? Det känns så väldigt orättvist. Vill så gärna att det ska funka den här gången. Som alla gånger. Som alla månader vi har hoppats, och blivit besvikna.

Att hålla sorgen på avstånd

I mitt jobb träffar jag många olika sorters människor. Häromdagen satt jag med ett gäng föräldralediga mammor som hade barn som var ett par månader ungefär. De satt såklart och pratade barn, det var en föräldraträff, så jag kan inte säga något om det. Jag hanterar sådana situationer olika bra beroende på vilken tid i månaden det är. Nu har jag precis haft ägglossning, så hoppet om att bli gravid är inte ute den här månaden. Då känns det också lättare att träffa småbarn och deras mammor. Det hindrar inte från att man ibland sitter och tänker: "ni vet inte hur bra ni har det!". Fast det kanske de vet, det har jag ju egentligen ingen aning om.

På andra bloggar har jag läst att många verkar få okänsliga frågor och kommentarer av omgivningen. Jag måste säga att jag i princip inte har råkat ut för det alls, trots att jag har ett jobb där jag träffar många människor, och jag vet att det finns de som håller utkik om jag är gravid. När allt kommer omkring är jag ju över trettio, och har varit gift i tre år. Det skulle ju vara ganska naturligt om vi ville bilda familj. Sen har jag ju varit ganska öppen med att vi har svårt att få barn, så folk är kanske försiktiga av det skälet. När man berättar, visar det sig att inte så få har liknande erfarenheter. Det borde inte vara så tabubelagt att prata om barnlöshet, det är ju faktiskt inget man kan rå för. Jag tror att det skulle vara bra om vi kan vara lite öppnare om vad vi kämpar med, dela bördan med andra. Det betyder såklart inte att man ska vara gränslös. Jag brukar berätta att vi har svårt att få barn, men jag delar inte alla detaljer med andra - som att jag har varit gravid två gånger det senaste året, och att jag lider av PCO. Det behöver inte alla veta. Alla kan inte hantera det heller, man märker att vissa blir obekväma och inte vet vad de ska säga. Kanske för att man tycker det är jobbigt att tänka på att det kan drabba vem som helst, att man helt enkelt inte kan veta om man kan få barn. Utåt sett såg våra förutsättningar väldigt bra ut. Vi är förhållandevis unga och friska, normalviktiga, nykterister och icke-rökare. Att jag sen aldrig får ägglossning var inte så lätt att klura ut, eftersom jag alltid har fått mens varje månad.

Jag märker att jag i mitt jobb går in i en professionell roll. "Här sitter jag med en massa småbarn, inget konstigt med det", försöker jag tänka. Jag försöker att separera min yrkesroll från mina personliga känslor, även om det är svårt ibland. Jag är tacksam för de dagar jag mår bra och känner mig hyfsat obekymrad.