tisdag 23 juli 2013

Matförgiftning

Igår var vi på picknick och åt vegetarisk sallad. Jag var noga med ingredienserna, att det skulle vara grav-säkert. Men när vi kom hem sen började jag må illa och kaskadspydde och hade diarré. Jag tror att det har matförgiftning, för jag mådde trots allt för "bra" för maginfluensa. Förstod bara inte vad som skulle kunna ha utlöst det. Men å andra sidan är det ju lite lurigt - det kan ha varit lite vad som helst. Det konstiga är att J åt samma mat - till och med tog han lite mat från min tallrik - utan att bli sjuk. Idag känns det bättre, jag mår inte illa, men är lite medtagen. Och jag som skulle börja jobba idag! Måste försöka hitta någon som ska ersätta mig ikväll. Jag är sällan sjuk, men förra året fick jag också sjukskriva mig under min första arbetsdag. Känns som kroppen protesterar och inte vill jobba. :)

Självklart började jag fundera på om barnet mådde bra mitt i allt detta. Hade jag fått i mig något som skulle kunna vara farligt, som listeria? Jag läste på lite, och symptomen verkade inte stämma. Samtidigt var det inte helt tydligt. Ringde 1177, men det var inte till så stor hjälp. Hon sa bara att det ändå var för tidigt för att göra något om det skulle vara något problem med barnet, och att det visserligen låg skyddat, men att man aldrig kunde veta. Idag ringde jag barnmorskemottagningen. Hon lugnade mig och sa att om jag mot all förmodan skulle ha en listeria-infektion, så var det ändå liten risk att det påverkade barnet. Men hon skulle rådgöra med läkare om eventuell provtagning. I så fall kan man behandla med antibiotika. Så det finns något man kan göra! Det gäller verkligen att inte bara höra med en instans om man ska få bra hjälp. Läkaren eller barnmorskan skulle höra av sig nu under dagen, så jag väntar på att de ska ringa.

fredag 19 juli 2013

V 15 (14+0)

En ny vecka, nu går det verkligen fort! Tyvärr har jag börjat sova väldigt dåligt på nätterna. Jag hoppas att det är värmen, och att det vänder snart. För jag klarar inte att sova för lite nu när jag är gravid, då mår jag dåligt. Sen måste jag bli lite bättre på att ta hand om mig själv, och inte slarva med läggtider. Första arbetsveckan kommer att bli lugn, men andra veckan ska jag iväg på ett läger. Schemat är upplagt så att det är svårt att få åtta timmars sömn. Jag måste nog kontakta lägerchefen och förklara läget. Jag behöver ju vara människa den veckan också. Helst. Men det löser sig på något sätt.

Jag blir helt chockad över hur mycket det lilla livet har växt! Nu väger hon (det känns som om det är en hon) 50 g! Det var inte länge vi såg henne på ultraljudet, då vägde hon väl knappt ett gram. Bara fem veckor kvar till halvtid, och fyra veckor till ultraljudet - det är inte klokt!

torsdag 18 juli 2013

Aj

Är så trött att jag har huvudvärk och känner mig illamående. Värmen kan nog spela in också. Det är svårt att få i sig tillräckligt mycket vätska. Man ska ju dricka extra när man är gravid, och så värmen på det. Men jag klagar inte. Jätteskönt med lite sommar! Har haft lite vånda för jobbet, men nu känns det okej. Får försöka att ta varje dag som den kommer och njuta av att jag just nu har rätt mycket energi. På tisdag drar jag igång igen! Nu ska jag vila ögonen och lyssna på poddradio. Rekommenderar starkt P3 Dokumentär för er som inte har upptäckt det programmet än.

måndag 15 juli 2013

Magen

Kollar in min mage varje dag, flera gånger om dagen. Nu börjar den bli svår att dölja. Känns både bra och lite jobbigt. Folk kommer titta och undra, men inte våga säga något. Samtidigt känns det för tidigt att bli helt offentlig med det, bäst vore det om ingen kunde ana något före ultraljudet. Jag förstår inte hur folk klarar av ett sent missfall. Alla vet ju! Så måste man berätta om och om igen... så tungt.

Bävar för att börja jobba nästa vecka. Vill inte! Har inte alls någon lust eller motivation. Som tur är känner jag mig rätt utvilad trots allt. Fem veckor är lång tid. Ska se till att ha en bra vecka, och sen hitta den där motivationen. Det krävs om man ska orka.

fredag 12 juli 2013

V 14 (13+0)

Känns helt fantastiskt att jag har kommit så här långt i graviditeten! Helt overkligt. Och läskigt. Konstigt nog tycker jag fortfarande att det är lite jobbigt när jag stöter på en ny bekant som är gravid eller har ett litet barn. På något sätt känner jag mig fortfarande barnlös. Jag känner det där lilla stynget i hjärtat. Det tar kanske ett tag innan det går över. Samtidigt hoppas jag att jag aldrig glömmer hur det kändes - jag vill inte glömma och slänga ur mig samma kommentarer som jag själv har fått höra.

All kärlek till er som kämpar och längtar! Jag hoppas innerligt att era drömmar besannas.